Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Hekale. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
HEKALE.
Deras hvita vrister och ben lyste mot
stenen, deras veckiga kläder lyste, de
stodo som bilder på en vas med grepar.
»Hekäle!» ropade de med klingande
röster, »kom ut! Teseus, din kära vän, är
här.»
De trodde, att hon var en flicka som
de, och deras ögon glimmade af
nyfikenhet. När där ej genast kom svar, lade
de kinden till posten och lyssnade och
väntade leende, men där kom intet svar.
»Hekäle!» ropade de än en gång,
och deras röster smälte i hvarann som
spel från stämda strängar. »Hekäle, kom!»
Men Teseus lämnade sitt grepp i
repet åt två andra och gick uppför backen.
»Hon sofver väl», sade han.
Han öppnade dörren sakta och gick
sakta in, och flickorna sträckte sig efter
honom för att se.
Där låg den gamla i sin rena vackra
bädd med ansiktet utåtvändt mot ljuset,
så slätt som det kunde vara för
ålder-skrynklorna och vänligt och lugnt, och
de förstodo genast, hur det var.
»Hon är död, din vän Hekäle», sade
de och följde honom in och lade de
kvistar, de hållit i handen, i hvalf öfver
hennes hufvud.
Och Teseus såg på henne och tryckte
sakta till hennes ögonlock och betraktade
henne länge därefter och allt det lilla
som varit hennes, stugan med solen
genom taket och husgerådet och den
tre-benta stolen och korgen full med härfvor.
Sedan sade han:
»Hon är död, min kära vän Hekåle,
och ingen finns det väl att gifva henne
begrafning. Så är det väl jag som bör
göra det till tack för den vackra
gästfrihet hon bjöd mig.»
Och medan flickorna tvättade och
smyckade liket, gick Teseus ut att styra
om ett bål, och till kamraterna sade han:
»Bind tjuren långt borta, ty nu dröja
vi väl ett dygn här, och för er finns det
göra nog att hjälpa mig.»
Därefter förde de ved ur skogen och
utsågo en plats för bålet och sände efter
ett krus med vin och några bränder
och en urna, och när allt var färdigt,
bragte de den döda ned på en bår af
lindgrenar, lade henne öfverst på trafvarna,
höljde med grenar och tände lågan, medan
flickorna stodo tysta och allvarliga.
När elden slöt samman öfver henne,
stänkte Teseus vin ur kruset däri och
lutade sig mot henne och talade:
»Tack, Hekäle», sade han, »tack för
din gästfrihet och det leende du hade
för mig och den förfriskning du beredde.
Du var glad att bo i din koja och sitta
i solen och låta din vänlighet lysa ut
mot den vandrande.
Nu manar jag Hades’ makter för dig,
att du icke behöfver irra därutanför,
utan släpp es in i det bleka landet
Det är icke mycket, Hekåle, men allt
hvad jag kan göra till gengäld för hvad
du gaf. Och ditt minne skall lefva länge,
med fester skall jag fira din vackra
gästfrihet. »
Så länge vinet räckte, stänkte han
det öfver henne, och när bålet var
nedbrunnet, samlade han hennes hvita aska
och svepte den i stora blad och lade den
i urnan, och för urnan redde han en
hviloplats helt nära på en höjd vid vägen.
Detta tog hela dagen och kvällen, på
natten sofvo de där, flickorna i Hekåles
stuga, ynglingarne ute i svalkan, och
morgonen därpå drogo de åter mot Atén,
dansande och sjungande och ledande med
sig det kufvade vidundret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
