Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Litteratur. Två svenska romaner. I. Gustaf af Geijerstam: Medusas hufvud. Af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
HJALMAR SÖDERBERG.
tralaste och säkert det sannaste och det
djupast kända, som den hithörande
strömfåran i vår skönlitteratur bragt oss — af
åttiotalsgenerationens inre historia. Han
steg in i lifvet med starka andliga muskler
och en tillitsfull blick på människorna och
världen. Han hade stora föresatser och
höga mål, som för andra kunde tyckas
aflägsna, men som för hans inre syn
hägrade lika nära som högsta toppen af
berget för den oerfarne alpvandraren; och för
att nå dem hade han till sitt förfogande
en som han trodde outtömlig fond af ljus
energi. Hur gick det till, att denna i
ordets fulla mening så unga natur så tidigt
blef sliten och miste sin fraicheur, att hans
kraft bröts ned och hans energi släcktes?
Det är endast när det gäller detaljfrågor
som man låter påverka sig af förnuftsskäl:
aldrig har någon född optimist af logiska
grunder blifvit pessimist eller tvärt om.
Den omständigheten, att missmodet
samtidigt så godt som efter hela linien bröt
in öfver den litteratur, i hvilkens tjänst Töre
Gam verkade, kan därför här icke ha
spelat någon roll annat än som syskonflod,
runnen ur samma källa; men hvilken är
den gemensamma källan? Detta led i
utvecklingsgången har måhända af författaren
behandlats något för mycket efter regeln
sat sapienti. Hans förklaring är knappast
fullt tillräcklig för andra än dem, som i
denna punkt ha känt något af detsamma
som han själf. Jag vill därför våga ett
försök att förstärka den.
»Lifsglädje» var ett ord, som under den
korta men rika nordiska renässansen i
början af åttiotalet stod högt i kurs. Genom att
i analogi härmed potensera ordet fasa (jag
finner icke i vårt språk någon bättre
motsvarighet till det danska rædsel, på
hvilket jag här i första hand har tänkt) till
lifsfasa tror jag mig ha funnit ordet och
namnet för den förstenande och till
själf-förintelse drifvande makt, hvilkens symbol
Medusahufvudet sedan gamla tider har
varit. Man skulle också kunna säga, att
denna makt ingenting annat är än lifvet
själft, sedt under intighetens synvinkel.
Då nu Töre Gam, som likväl synes hafva
varit född inom handlingsmänniskornas kast,
af yttre omständigheter drefs att stöta
pannan mot den mur, hvilkens namn är
Öfvermakt, tvingades han till overksamhet (här
lika med en för hans andliga intressen lik-
giltig verksamhet, alltså en skenverksamhet).
Overksamheten är alla lasters moder, men
framför allt tankens: tanken kan nämligen
drifvas till last. Liksom det för en född
tänkare är ett äfventyrligt experiment att
bryta sig in i handlingens värld, så kan
omvändt för en handlingsmänniska tanken
blifva ett försåtligt gift, som långsamt
drifver mot hvad teologerna kalla den andliga
döden. Så gick det då till, att också Töre
Gam fångades in i den trollkrets, där man,
om man väl är innanför, stirrar ögonen
blinda på tomheten i gorgonens blick, till
dess att musklerna slakna och hjärtat blir
stelt i bröstet.
Ungefär detta säger oss också författaren
i sin bok, ehuru splittradt och utströdt i
en aforism här, en psykologisk detalj där.
Det blir läsarens sak att själf göra
syntesen.
Man kan också göra den på ett annat
sätt, nämligen ur synpunkten af det gamla
problemet om fri vilja. Jag kan icke
erinra mig, om det står någonstädes i boken,
att Töre Gam var determinist; men det
framgår af det hela, att han var det.
Enligt denna uppfattning är hvarje vår
viljeakt bestämd af faktorer, öfver hvilka vi
icke äro mera herrar än öfver stjärnornas
gång. Då man alltså vet sig intet kunna
uträtta, borde däraf följa, att man heller
intet skall vilja; och likväl bjuder oss, så
länge vår natur är sund och oanfrätt, en
inre drift både att vilja och att handla till
vårt eget och våra medmänniskors bästa.
Här är det motsägelsesmysterium, som
ligger på bottnen af all etik, och som
själf-bevarelseinstinkten bjuder oss att antaga
mot förnuftet. Starka naturer ha därtill
som oftast en så oöfvervinnelig, rent
intuitiv känsla af sin viljas frihet, att det icke
kostar dem någon själföfvervinnelse att
antaga mysteriet, ja, att de icke ens
uppfatta det som sådant. Men lifvet har
tillräckligt seniga armar för att ofta nog kunna
roa sig med att göra en stark natur svag.
Töre Gam fann, då det började lida mot
skymningen i hans lif, att han icke var
den homme fort, som han en gång hade
varit eller trott sig vara; och sedan dess
låg känslan af ofrihet som en mara öfver
hans bröst.
Om vinden kunde tänka, skulle också
han börja grubbla öfver sin viljas frihet.
Han skulle först antaga den som själfklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
