Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Litteratur. Två svenska romaner. I. Gustaf af Geijerstam: Medusas hufvud. Af Hjalmar Söderberg - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN ROMAN AF GUSTAF AF GEIJERSTAM.
87
och sedan betvifla den; ja, han skulle tänka
och tvifla så länge, att han till slut icke
skulle orka blåsa mera —- om han icke
vore tvungen. Det var nu vinden; men
om en människa på tankens väg får sin
lust att handla förminskad, då gör detta
minus sig gällande bland de faktorer, som
bestämma riktningen och styrkan af hennes
vilja. Hos Töre Gam uppstod småningom
ett sådant minus, och det gjorde sig
slutligen gällande genom att drifva honom ut
i den viljeakt, som blef hans sista. Och
som ändtligen befriade honom från plågan
att nödgas vilja mot sin vilja.
Ja — tanken kan drifvas till last!
Emellertid är det icke dessa tankar som
tränga sig på en strax då man läser boken.
Den är nämligen en bland de mest
uppskakande böcker jag någonsin läst, och
det är icke i kraft af sin dialektiska
ryggrad den har blifvit det; ty denna ryggrad
är icke så fast och rak, som den kunde
ha varit. Det djupa, jag skulle vilja säga
upprifvande intryck boken gör, beror till
en del på dess psykologiska klarhet och
sanning, men framför allt på dess poetiska
styrka: på känslans vederhäftighet och
stämningens rent suggestiva kraft. Man ser,
att detta är ett verk med djupa rötter i
den personlighet, ur hvilken det har
sprungit fram: det är allvar detta. Tanke,
känsla och stämning löpa hela tiden i
samma fåra ned mot samma svarta grop
som sista mål. Man känner sig fången
under detta; man känner sin förmåga att
rysa och le åt trolleriet af lifvets
clair-obscur liksom förlamad, och man har svårt
att hålla sig det intryck från lifvet, som
Töre Gam hade, då han sista gången såg
sin sjuke vän Reinhold: intrycket att ha
sett sin egen fylgja.
Det är bokens andra del — Töre Gams
manuskript — som gör detta starka intryck.
Egentligen är det först där hans
personlighet gör sig gällande. Strängt taget är han
visserligen hufvudpersonen redan i första
delen; men läsaren nödgas där se honom
genom Sixten Ebelings glasögon — en
typ, som med alla sina »så att säga» och
»på sätt och vis» af författaren synes vara
ämnad att representera världsklokheten med
all dess torrhet och tråkighet, men utan
något af den latta frivolitet, som ensam
har förmågan att göra en sådan
personlighet om icke i djupare mening intressant,
så åtminstone berättigad att visa sig ibland
oss. Det uppstår häraf en så stark
heterogenitet mellan verkets båda hälfter, att
man, då man från första delen kommer
öfver till den andra, tycker sig läsa en
helt ny författare. Stilen har en ny rytin
och orden nya valörer. Nyss långa och
emellanåt något segslitna perioder; nu korta
satser, laddade med lif. Denna andra del
är äfven i rent stilistiskt hänseende utan
jämförelse det bästa Geijerstam skrifvit;
den innehåller stämningar och scener, som
man minns länge.
»Medusas hufvud» är i sällsynt grad en
central bok, central icke blott inom
Geijer-stams eget författarskap, utan äfven inom
hela sin riktning; den som hyser intresse
för det betydelsefulla skede af vår
kulturela utveckling, som den är ägnad att
belysa både ofvanifrån och inifrån (ehuru
af naturliga skäl det sista mest), torde icke
gärna kunna undvara den i sitt bibliotek.
Jag skref i början af dessa rader: den
Gud nu för tiden vill fördärfva, honom
gör han klarsynt; och jag hänvisade till
Töre Gams historia som ett exempel. Det
hindrar mig icke från att medgifva, att
orsaksförhållandet mellan de olika stadierna
af hans utvecklingsgång icke på alla
punkter är fullt klart. Töre Gams rent yttre
personliga motgångar blanda sig med hans
olika grader af svårmod och af psykiskt
détraquement på ett sådant sätt, att det
icke blir möjligt att afgöra, hvad som
härvidlag är primärt i förhållande till det
andra; men man har rätt att antaga, att
yttersidan af hans olycka hade sin grund i en
annan sida af hans jag än hans andliga
misère. Då Leibniz var död, satte man
på hans kista en symbol, som han i
lifstiden hade älskat, en dubbeltydig symbol
på en gång af djup vishet och af grund
världsmannaklokhet: en spiral med
inskriften inclinata resurget (genom att böja sig
stiger den). Att Töre Gam gick under,
berodde väl till någon del på hans
oförmåga att till dess förra och lägre hälft
uppskatta betydelsen af spiralens symbol.
Hjalmar Söderberg.
ANATOLE FRANCE.
« •
AR det öfverdrift att kalla honom den
främste konstnären bland de nu
verksamme franske prosaförfattarne? Om så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
