Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
GEORG NORDENSVAN.
Le crime de Sylvestre Bonnard. Han var
ock sedan flera år tillbaka
bibliotekstjänsteman och hederslegionsriddare.
Född 1844 är Anatole France ett
pariser-barr. och ett barn af rive gaiiche. Fadren
var bokhandlare och förläggare, böcker
utgjorde gossens milieu allt ifrån hans första
lefnadsår. Om man får tro hans egen
uppgift — och hvarför skulle man ej tro
den? — så har han uteslutande ljusa och
vänliga minnen från sitt hem och från sin
barndom. I sina kåserier ser han gärna
tillbaka till barndomsintrycken och i Le
livre de mon arni ger han fina och
älskvärda analyser af barnets känslolif och
dess lilla värld, som för barnet själft är
allt annat än liten. Han täflar med François
Coppée i att teckna fysionomien af Quartier
Latin, denna stillsamma del af Paris, som
omger Collège de France och ligger så
nära världsstadens medelpunkt och ändå så
aflägsen från dess mondäna lif, Quartier
Latins trånga, tysta gator med deras
antikvariebodar och kajerna med svalka under
träden, där bokmäklarne bredt ut sina lager
af gamla luntor till makulaturpris.
I den af präster styrda skola, han gick
igenom, tyckes han framför allt ha lärt
sig beundra den klassiska diktvärlden, som
allt fortfarande i hans ögon står som
bildningens säkraste och enda grund. Det var
fullt följdriktigt att han, då han försökte
sig som skald, blef en ifrig neogrec,
hänförd af antik skönhet liksom af antik filosofi.
Jämte Paul Verlaine, Armand Silvestre
m. fl. ansågs han på den tiden som en
löftesrik lärjunge af les parnassiéns.
Särskildt hans ajidra diktsamling Les noces
Corinthiennes (1876, han första
samling-lyrik, Poèmes dorès, utkom 1873) ställes
af kritiken högt ej blott som ett uttryck
för riktningens skönhetssträfvan utan ock
för den unge skaldens egen personlighet.
Det blef likväl ej inom lyrikens
område han vann sina sporrar. Det såg ej
heller ut, som om han gjorde sig någon
brådska med att eftersträfva dem. Han
skref ett par noveller Les dèsirs de Jean
Servien (1872, utkom först 1882), Jocaste
och Le chat maigre (i en och samma
volym 1879). Han söker en form och ett
område, som han kan kalla sina egna. Han
skisserar i lifliga drag kuriösa typer —
särskildt från den parisiska bohemevärlden
—■ men han stannar ofta vid ansatserna,
vid utkastet, hans arbeten göra ej intryck
af att vara färdiga. Han är ojämn, ibland
afgjordt svag, han befinner sig på
osäkerhetens stadium. Till dess han med ens
rycker upp sig, samlar sin kraft och tecknar
en typ, som han gör klassisk i den
moderna litteraturen. I de båda noveller,
han utgifver 1881 under den gemensamma
titeln Le crime de Sylvestre Bonnard, ej
blott skisserar han utan genomför en
karak-tersteckning i de finaste detaljer, ger en
lifvande och individuel
människoframställning, humoristisk, satirisk oeh sympatisk.
Sylvestre Bonnard är typen för den vise,
som lefver i sin egen värld och tänker
sina egna tankar, som vet hvad som hände
för årtusenden sedan men står ganska
främmande inför det lif, som lefves hvarje dag
utanför den »böckernas borg», -där han
inneslutit sig själf. Men Sylvestre Bonnard
är ingen lärd narr, han är en öfverlägsen
intelligens och en godmodig ironiker, som
själf är den första att småle åt sina löjliga
sidor. Han har liflig fantasi och känsla,
och han har det bästa hjärta, han är en
genomrar gubbe, som man måste vörda
och hålla af. Hur det kommer sig, att
denne vördnadsvärde filosof finner sig
föranlåten att lik en romantisk riddare bortröfva
en ung flicka från den gamla draken, som
bevakar henne inom pensionens
fängelsemurar, och hvilka följder detta djärfva
tilltag får, skildras lika godmodigt och
känsligt som genialt karakteriserande den gamle
Bonnard i hvarje ord, han säger eller som
säges om honom. Boken — föga
händelserik men så mycket mera rik på
innehåll — vimlar af präktiga detaljer.
Dess framgång gjorde likväl ej dess
författare mera produktiv än han dittills
varit. Han utgaf den tio år förut skrifna
Les desirs de Jean Servien och Le livre
de mo?i arni. Några år senare drogs han
in i journalistiken, och från den dagen kan
man räkna ett nytt skede af hans
författarverksamhet. Det var 1886 han efterträdde
Jules Claretie som litterär följetonist i Le
Temps. Hans veckouppsatser i denna
tidning intill 1892 äro i urval utgifna i
bokform, 4 delar, under titeln La vie litteraire.
I sin tillegnan af första delen till Adrien
Hébrard, tidningens redaktör, yttrar han
bland annat: »Ni har triumferat öfver
min lättja. Att ha lyckats göra mig
produktiv, jag försäkrar, att det är något märk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
