Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANATOLE FRANCE.
91
värdigt! Inte ens min utmärkte vän
Cal-mann Lévy har lyckats locka mig att skrifva
en enda bok på sex år».
Han hade nu emellertid funnit ett
verksamhetsfält, där han ej blott fick tillfälle
att använda sina kunskaper och sin talang,
utan som tvang honom till regelbundet
arbete, tvang honom ut ur hans
kontempla-tiva enslighet och fram i den litterära striden.
Det är lika intressant som lärorikt att
följa hans verksamhet och studera hans
åsikter och hans framställningssätt under
hans sexåriga litterära fälttåg. Stilens
elegans och smidighet har han från första
stunden, sin personliga, konsekventa
uppfattning likaså, och kvickheten lämnar
honom aldrig i sticket, då han har
användning därför. Han skrifver sakligt och
sakrikt, i ledig ton, med många utvikningar,
små infall, små historier. Alltid är han
älskvärd och finkänslig, alltid konstnär,
aldrig litterär skolmästare, som delar ut
betyg åt författarne och sätter »kråkor» i
marginalen på de ställen, där han som det
korrektas målsman ej kan vara nöjd med
tanken och uttrycket. Då han talar om
dessa sina litterära studier, kallar han dem
alltid med ordet »kåseri» — han har ej
ansett sig behöfva påpeka, att den som
behärskar framställningens konst och som har
kunskap och idéer, kan i en lätt och
behaglig form säga fullt ut så gedigna saker, som
den mest oklanderlige systematiker
uttrycker på ett tungrodt och torrt sätt. Hans
»kåserier» — som spänna öfver stora
områden, särskildt inom kulturhistorien — äro
långt ifrån någon lek på ytan af det han
skildrar — hvilket ämne han än
behandlar, för han med sig dit sin lärdom, sitt
omutliga kraf på obegränsad frihet för
forskningen, sitt intresse för vetandets alla
områden, sin hänförelse för alia grenar af
konst och sin mildt ironiska filosofi.
Vid hvarje tillfälle häfdar han kritikerns
rätt att vara lika subjektiv som skalden.
All god konst — och till konst räknar
han den moderna kritiken — får sitt värde
just af sin personliga innebörd En hvar
ser med sina egna ögon, kan aldrig gå
utom sig själf, kan ej se världen med en
flugas blick eller förstå den med en
uran-gutangs hjärna. Det är alltid våra egna
intryck, vi tala om, då vi ej ha den styrkan
att tiga. Då vi läsa en bok, får den
intresse för oss mindre genorn sitt faktiska
innehåll än genom det vi själfva inlägga
i den af vårt eget. Det är om oss själfva
vi läsa och på oss själfva vi tänka, då vi
läsa. De bästa böcker äro de, som gifva mest
att tänka på eller att drömma om. Hvarje
bok har lika många olika egenskaper, som
den har läsare, ett diktverk liksom ett
landskap är ej detsamma för den ene
betraktaren som för den andre.
Kritikern ger mänsklighetens ideela
historia utan att gå utom sin egen
personlighet. Hvad han än sysselsätter sig med,
och antingen han kåserar eller följer ett
system, så är det om sig själf, han talar,
om sin världsåskådning, sitt lynne, sin
begränsning, sina fördomar.
Nu, då France tvingas att skrifva, nu
får han tid att samtidigt med de kritiska
veckouppsatserna skrifva både noveller och
romaner.
Han lämnar i Thais (1890) sitt
första och i La rotisserie de la reine
Pè-dauque (1893) s’t,: andra mästerverk af
kulturskildring och karaktersanalys i innerlig
förening. Han utgifver berättelser af
skäligen olikartadt innehåll — Balthazar
(1889), L’Etui de nacre (1892) — han
ledsnar småningom på kritiserandet, som
tar för mycken tid, och lämnar platsen
i Le Temps till Gaston Descamps, hvilkens
uppsatser ej vinna på att jämföras med
föregångarens. Och nu, då han är en femtio
års man, blir han öfverraskande alsterrik
—■ 5 volymer sedan 1893 —; han begifver
sig utom de gränser, essayisterna uppdragit
omkring hans egen talang, han kastar till
och med fram en modern parisroman, Le
lys rouge (1894). Men också denna,
hvad själfva den yttre handlingen
vidkommer tämligen dussinartade historia — som
i förbigående sagdt lika litet som La
rot-tisserie är någon lektyr för ungdom —
är i en mängd detaljer så karakteristisk
för sin författare, att ingen, som känner
Frances föregående verk, skulle tveka om
hvem författaren är, äfven om hans namn
ej stode tryckt på titelbladet.
Hans öfriga nyare arbeten äro Les
opinions de M. Jerbme Coignard,
spiri-tuela diskussioner, där han kläder sin egen
filosofi i 1700-talsdräkt, Le jar din
d’Epi-cure, en samling reflexioner och små kåserier
— mindre betydande, därför att de
knappast gifva några nya drag till författarens
karakteristik — och Le puits de Sainte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
