Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Anatole France. Af Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
GEORG NORDENSVAN.
Claire, sagor och legender, frukter af
studier af Italiens medeltid.
Så pass litet, France skrifvit — jämfördt
med de andra franska författarne af hans
jämnåriga — så har hans fantasi varit på
flykt öfver vidare områden än de flestes.
Han har gifvit många bilder från
brytningen mellan hedendom och kristentro,
han har tecknat medeltidens legendvärld
och klosterlif, 1700-talet, revolutionstiden
och vår egen tid. Där han synes trifvas
bäst är i den tidiga medeltiden — i de
gamla klostersagorna finner han den
känslans och idélifvets enkelhet, som för honom
står så eftersträfvansvärd. I det samtida
lifvet finner han denna hjärtats och själens
enkelhet hos Sylvestre Bonnard, den gamle
vise, som odlar alla milda dygder och aldrig
ser eller tänker småaktigt, än mindre lumpet.
Sedan France tecknade typen Sylvestre
Bonnard, tycks hans egen blick på lifvet
ha mistat mycket af det glädtiga och
förtroendefulla, han så älskvärdt godlynt
förstått att inlägga i sina skildringar. Hans
ironi har fått ett stänk af förakt, hans
satir en skärpa, som ej är fri från
bitterhet. Man får intryck af att hans ömhet
för människorna mera tillhör hans förflutua
än det närvarande.
& * &
&
I svensk öfversättning finnas af Frances
arbeten endast Sylvestre Bonnards brott
och Thais — om de båda böckernas
svenska dräkt kan jag ej yttra mig, då jag
endast läst dem på originalspråket, men så
smidigt och musikaliskt välklingande som
det franska språket är, då France för
pennan, kan jag ej tro att någon
öfversättning kan ge alldeles det samma intryck
som originalskriften. Hans språk är hans
alltid lydiga tjänare, det är aldrig
konst-ladt eller effektjagande, aldrig nervöst eller
hetsadt, det är lugnt, plastisk klart som
hans egen tanke — och när tanken
skrattar, så skratta också orden. Särskildt sin
dialog stiliserar han gärna, ger den en
ton, som aflägsnar den från verkligheten,
från det hvardagliga. När man talar om
Frances arbeten, vill man gärna börja citera
— och börjar man en gång därmed, så
kan man hålla på hur länge som helst
med att lägga fram prof på vackra,
slående, träffsäkra, fyndiga, målande, lustiga
uttryck*. Det kan någon gång hända, att det
just är bisakerna, som utgöra det
hufvudsakliga i en uppsats, till och med i en
hel bok af honom. Så till exempel i Le
lys rouge. Man kan finna den romanens
fabel banal och föga att tala om, dess
älskande par ej rätt individuelt lefvande och
de minutiösa skildringarna af deras
kärleksmöten betänkligt närgångna, man kan till
och med någon gång tvifla på att de båda
i de gifna sitautionerna skulle tala och
handla, som de göra, men man kan omöjligt
förbli känslolös hvarken för den öfverlägsna
framställningen af figurerna i andra planet
eller för poesien i en mängd yttranden
och smådrag —• allra minst för de
hänförande teckningarna af florentinsk natur
och florentinsk konst. Som ett exempel
vill jag anföra dessa rader om utsikten från
Fiesoles höjder öfver Arnodalen:
»Det ni nu ser, det är ensamt i sitt
slag i hela världen. Ingenstädes är
naturen så subtil, elegant och fin som här.
Den gud, som skapade Firenzes kullar, han
var konstnär . . . Han var florentinare. Han
har inte skapat något annat i världen än
detta — det öfriga är af en mindre
känslig hand, det är mindre fulländadt arbete.
Kan ni tro, att San Miniatos violetta kulle
med sin starka och rena relief är gjord af
Mont Blancs upphofsman ? Det vore inte
möjligt. Detta landskap har en gammal medaljs
och en utsökt målnings skönhet, det är ett
fulländadt och harmoniskt konstverk».
France är skönhetsdyrkare. Taine har
sagt, att endast sanningen är skön. France
påstår, att det inte finns något annat sannt
i världen än det sköna. Finge han välja
mellan skönhet och sanning, så skulle
han stanna i sitt val vid skönheten, som
i sig innefattar en sanning, mera hög och
djup än sanningen själf. Konstens mål är
att behaga, man har ingen rätt att af henne
fordra arbete i nyttans tjänst. Konsten
skall vara glädje och glans. Den som
kan se och känna det sköna och härliga
i yttervärlden och i idévärlden och som
kan uttrycka det han känner, han är
konstnär, »skönheten är de utvaldas belöning»
— men den, som saknar blick för
skönheten, han är ovärdig konstnärsnamnet. Det
är helt och hållet följdriktigt, att France
* Se Några citat ur Anatole Frances arbeten,
samlade af G—g N., i »Ord och bild» 4:e årg., sid. 471
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
