- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
99

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Alexandrine Henriette Sparre. En tidsbild från det adertonde århundradet. Strödda anteckningar ur ett familjearkiv af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 11 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALEXANDRINE HENRIETTE SPARRE.

IOI

sig särskildt vid försvaret af Anklam
1759 samt lyckas förskaffa sig
förtroende och aktning hos sina förmän, främst
bland dessa hos Augustin Ehrensvärd, af
hvilken flere bref, som härom bära
vittne, finnas i behåll. Men plötsligen 1761
tager han afsked. Orsakerna härtill få
vi tillfälle att framdeles vidröra.

Nu följer en tid af overkamhet och
bekymmer. Den pension, som Johan
Sparre vid afskedstagandet icke utan
svårighet lyckats utverka åt sig, var knappt
tillmätt; och af någon större
förmögenhet var han icke i besittning. Talrik
var den syskonkrets, i hvilken han hade
uppvuxit; och om också hans fader, då
han 1719 vid denna gren af den gamla
Sparre-ätten faste grefvetiteln, skref sig
grefve af det stora Söfdeborgs-godset i
Skåne, var dock denna glans af kort
varaktighet; Söfdeborg gick snart ur
familjens händer, och af det arf, som
Johan erhöll, återstod efter afdrag af de
dryga kostnaderna för hans utländska
fälttåg icke särdeles mycket. Ej heller
Alexandrine de Cheuses’ fädernearf
förslog långt; sitt möderne hade hon ännu
ej bekommit, då nämligen modern och
stjuffadern, hvilken senare först 1782 afled,
uppgjort inbördes testamente. Till en
början inköpte Johan Sparre en mindre
egendom, Erikssund i Upland, hvilken han dock
snart åter måste försälja, hvarefter
familjen bosatte sig i Stockholm. Barnen
började växa upp, sonen Claes låg i
garnison i Stralsund och tyckes redan hafva
föranledt rätt kännbara utgifter, en vana,
hvilken han förblef trogen hela sitt lif;
de båda yngre barnen, sonen Gustaf och
dottern Sofie, sedermera gift med Carl
August Ehrensvärd, vistades däremot
ännu i hemmet. Det är mot denna
bakgrund af bekymmer och ekonomiska
svårigheter som man måste skåda
Alexandrine Sparres bild för att kunna förstå den
stränga sparsamhëtsanda, som genomgår

hennes bref och som icke alltid tar sig
de finkänsligaste uttryck. Men det är
utan tvifvel äfven denna tid som
mognar henne till den kloka, praktiska coh
verksamma kvinna, som hon blef.

Den 19 augusti 1772 blef för Johan
Sparre icke blott den dag, som räddade
hans fädernesland, utan äfven den, som
bragte honom själf till ära och anseende.
Själfva revolutionsdagen är hans
utnämning till generaladjutant dagtecknad; i
det afgörande ögonblicket ville konungen
vid sin sida hafva en pålitlig och
för-troendeingifvande man med anseende
inom armén. Därmed var Johan Sparre
åter vunnen för fäderneslandets tjänst,
och på vidgade banor skulle han få
tillfälle att tillgodogöra sig sin militära
duglighet.

Vid utdelandet af de talrika
belöningar, som efterföljde revolutionen, undgick
nämligen ej heller Sparre att blifva
ihågkommer Den 12 september skedde den
dubbla utnämningen till generalmajor och
kommendör af Svärdsorden, och nio
dagar därefter var den nye generalmajoren
kommendant på Sveaborg, en post, som
just nu, då krig med Ryssland syntes
hotande, var dubbelt ansvarsfull. Redan
den 4 påföljande oktober anträdde Sparre
färden till Finland för att öfvertaga
kommendantsbefattningen, medan hans hustru
med de två yngsta barnen kvarstannade
öfver vintern i Stockholm.

Två dagar efter mannens afresa eller
den 6 oktober är grefvinnan Sparres
första bref dagtecknadt. Det är målande
för hennes saknad och ger liksom hela
brefsamlingen ett troget vittnesbörd om
den innerliga kärlek, med hvilken hon
var fäst vid »son cher coeur», såsom
hennes vanliga benämning på maken ljöd.
Uttrycken för hennes tillgifvenhet besitta
ofta i sin enkla naivitet ett behag, som
endast en omedelbar känsla kan förläna.
Skall man för öfrigt af dessa bref bilda

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free