Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Alexandrine Henriette Sparre. En tidsbild från det adertonde århundradet. Strödda anteckningar ur ett familjearkiv af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 11 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io 6
J. J. ALBERT EHRENSVÄRD.
från tosterup i våra dagar.
Efter fotografi, tagen från nordost.
heller att ägna sin hyllning åt
svärmo-dern. Men troligtvis har hans bortgång för
henne mer än väl uppvägts, då dottern
tre år därefter trädde i nytt äktenskap
med sin mångårige vän och kamrat från
hoftiden, hofmarskalken I. L. Silfversparre,
sedermera bekant såsom Adlercreutz’
medhjälpare vid 1809 års revolution och
såsom den, hvilken förde befälet i
Stockholm den olyckliga 20 juni 1810.
Silfversparre var en man efter sin svärmors
sinne, en klok och förståndig ekonom,
hvilken på detta fält äfven förvärfvat sig
en mångårig öfning genom att söka
bringa reda och ordning i prinsessan
Sofia Albertinas affärer, något som ej var
det lättaste uppdrag, då hon i likhet med
alla Adolf Fredriks och Louise Ulrikas
barn utmärkte sig för sin dåliga
hushållning. Med sin nye måg växlade
Alexandrine Sparre ofta bref, hvilka merendels
röra landthushållningen och bära vittne
om den ifver, hvarmed hon häråt ägnade
sig. De år, hon förestod Tosterups gods,
sammanföllo med en af de viktigaste
perioderna i det skånska landtbrukets
historia, nämligen tiden för enskiftenas
genomdrifvande. För betydelsen af denna
reform hade Alexandrine Sparre öppet
öga: »efter 20 å 30 år lärer denna province
kunna skaffa en betydelig deel af
span-nemåhl större än förut, så och af boskap,
den som efterlefver får nytta däraf»,
skrifver hon den 13 september 1805. Men
på samma gång beklagar hon sig bittert
öfver de därmed förenade kostnaderna,
och särskildt äro landtmätarne föremål för
hennes ovilja och få hålla till godo med
benämningar, som icke alltid äro så
vackra. För att kunna öfvervaka dessa
tjänstemän skyr hon icke, ehuru 70-årig, att
sätta sig in i de ofta hårdsrnälta
landt-mäteriförordningarna, och för den skull
anmodar hon Silfversparre att sända henne
en del af dessa efter en utförlig
förteckning ; de talrika processer, som blefvo en
följd af de många enskiftesförrättningarne,
följer hon själf på det noggrannaste;
nitisk om sina intressen, ger hon icke
efter för påtryckningar, från hvilket håll
de än komma; så t. ex. skrifver hon i
nyss anförda bref af den 13 september
1805: »Nu vill de ej betala
utflyttningshjälpen, som K. (konungen) har låfvat
oss, Herrar gode män har fått orders af
General Guverneur Toll att söka förmå alla
Enskiftestagarne at eftergifva den, många
hafva varit hos mig at villia persuadera
mig därtill men alla har fått af mig
lika svar som var att om K. vill betala
landtmätarena skall jag eftergifva, men
skier det intet, så requirerar jag
utflytt-ningshielpen och därvid blifver jag fast,
och alldeles orygelig; ganska många af
adel hafver afsagt sig men jag har aldrig
varit af dem, som ha/va giör (gjort) något
för gunst, rätt skall vara rättD.
Med dessa karakteristiska rader af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
