Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Planetsystemets framtid. Af N. V. E. Nordenmark. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
K. V. E. NORDENMARK.
det är möjligt för lifvet att existera
på de skilda planeterna, hvilket lif vi ju
veta med visshet måste dö af brist på ljus
och värme, vi kunna då tänka oss, säger
jag, att, sedan solen slocknat, hela
planetsystemet af den ena eller den andra
anledningen ramlar sönder och störtar in
tillbaka till sin moder solen. Vi hafva
i det föregående sett, att en kropp genom
att falla omsätter sitt kraftförråd i värme ;
om jorden således fölle in i solen, skulle
härigenom så mycket värme alstras, som
solen utstrålar under ett sekel. Genom
samtliga planeters fall in i solen skulle
sä mycket värme åstadkommas, att solen
skulle åter blossa upp och utstråla värme
och ljus under en tid af ungefär fem
tiotusen år, för att sedan åter evigt slockna.
Dä har fullständig död inträdt, när jorden,
dess måne, alla planeter och deras
drabanter tillintetgjorts. All mänsklig äflan
och täflan har försvunnit. Hvar finnas
stundens nöjen, seklers tankeansträngningar,
mänsklighetens mest storartade verk och
bragder ? Ej ens ruinerna återstå! Men
den mörka solen, ett ofantligt kadaver,
fortsätter sin väg i evighetens oändliga
haf, för hvars djup vår tanke svindlar.
Kanske möter den då på sin väg en
annan sol, denna må nu vara död eller
försedd med ett blomstrande planetsystem.
En sammanstötning äger kanske rum ; och
af denna alstras då en så oerhörd värme,
att de båda kloten förgasas och en ny
nebulosa bildas. Och så åter samma
historia, en ny sol, nya planeter, en ny
jord, ett nytt utvecklingsförlopp, ej olikt
det jag i det föregående i korthet sökt
framställa.
Kan man nu tänka sig, att denna
process skall förnyas i evig rytm? Om detta
vore fallet, kunde man ju påstå, att i en
viss mening lifvet evigt skulle bestå. Dessa
processer vore då endast spegelbilder af
företeelserna inom den organiska världen.
Ett släkte födes, lefver och dör,
efterföljes så af ett annat. Emellertid lär oss
den moderna fysiken, att vi ej få antaga en
dylik evig växling. De af oss omtalade
förvandlingarne af de olika
energiformerna mekanisk kraft, värme, ljus, kemiska
föreningar, elektricitet och magnetism i
hvarandra försiggå ej med samma
lätthet, d. v. s. förvandlingen af rörelseenergi
i värme öfverväger i allmänhet den
motsatta, värmets förvandling i rörelseenergi.
Ju mer således världsutvecklingen
fortgått, ju flera dylika processer, som vi
nyss beskrifvit, ägt rum, desto mer skall
energien, världsalltets energi, ha omsatt
sig i värme; allt i universum sträfvar
således till samma temperatur. Visserligen
kunna perioder af världars bildning och
undergång följa hvarandra i en lång serie,
men bildningsakterna aftaga allt mer i
intensitet, och världsalltet sträfvar till ett
visst sluttillstånd, då all rörelseenergi är
omsatt i värme och alla kroppar fått
samma temperatur, som strålar ut till
andra system. Då har all rörelse upphört, allt
är evig hvila. Emellertid ligger till grund
för detta sista resonemang det
antagandet, att lagen om energiens förvandling
vid fortsatt pröfning är allmängiltig och
att rum och tid äro ändliga. Det
oändliga kunna vi ej fatta!
Och när allt kommer omkring, så är
nog rum och tid, lif och utveckling, död
och förgängelse för oss, det stoltaste
seklets, det nittonde seklets barn, olösliga
gåtor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
