Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Det befästa huset. En berättelse från fälttåget i Ukraina. Af Verner von Heidenstam. Med en teckning af Gustaf Ankarcrona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
VERNER VON HEIDENSTAM.
— Slätare härbärge kan hittas,
begynte han, alljämt bitande och tuggande.
Du liebe Z’it! Det minner just om ett
galant äfventyr utanför Dresden.
Konungen höll honom fortfarande i
i armen och holsteinaren sänkte rösten.
Berättelsen var kvick och slipprig, och
konungen blef nyfiken. De
grofkorni-gaste tvetydigheterna framlockade alltid
hans stela småleende. Han lyssnade med
en förtviflad och halft frånvarande
människas behof af förströelse för stunden.
Först när holsteinaren begynte att
med listig skicklighet jämka samtalet
öfver till några ord om ögonblickets fara,
blef konungen på nytt allvarlig.
— Bagatell! Bagatell! svarade han.
Det är alldeles ingenting att tala om,
endast vi hålla oss väl och soutinera vår
reputation till sista man. Komma skäl
marna, så ställa vi oss alla tre i porten
och sticka med plitarna.
Holsteinaren strök sig öfver pannan
och kastade om. Han begynte tala om
de framtindrande stjärnorna. Han
uppställde en lära om att mäta deras afstånd
från jorden. Konungen åhörde honom
nu med ett helt annat slag af
uppmärksamhet. Han bröt sig in i frågan,
skarpsinnigt, fyndigt och med en outtröttlig
lust att uttänka nya öfverraskande sätt
efter hans eget sinne. Det ena
påståendet räckte handen åt det andra, och
snart dröjde samtalet vid universum och
själens odödlighet, för att sedan på nytt
återvända till stjärnorna. De fladdrade
fler och fler på himmelen, och konungen
beskref hvad han visste om solvisaren.
Han stötte sin huggvärja med fästet i
snön och inriktade udden mot
polstjärnan, så att de nästa morgon skulle kunna
afläsa tiden.
— Antingen, sade han, måste jorden
vara universets kärna eller också den
stjärnan, som står öfver de svenskes land.
Intet får vara för mer än det svenska.
Utanför muren ropade kosackerna,
men så snart holsteinaren ledde talet pä
deras hotande anslag, vardt konungen
fåordig.
•— I dagbräcket taga vi oss tillbaka
till Hadjatsch, sade han. Vi skola till
dess bara fånga en tredje häst, så att hvar
och en bekvämligt kan rida i egen sadel.
Efter att ha talat på det sättet gick
han tillbaka in i boningshuset.
Holsteinaren kom med häftiga steg
ned till fänriken, och pekande mot
konungens dörr ropade han:
— Gif pardon, fänrik. Wir
Teut-schen icke skräda ord, när såren svida
efter rep, men jak sträcker vapen och
gifver herren victorien, ty också jak kan
låta blot för den mannen. Om jak
älskar honom! Ingen någonsin förstå
honom, som ej honom sett. — Men fänrik
ni må icke dröja längre ute i vädret.
Fänriken svarade:
— Ingen kappa har värmt mig
ljufligare än den jag nu bär, och jag lägger
allt mitt uppå Kristus. Men i Guds
namn, major, gå tillbaka till dörren och
lyssna! Konungen kunde göra sig själf
något illa.
— Majestät icke stupa för egen klinga
men längta efter en annans.
— Nu hör jag hans steg ända hit
ned. De bli allt häftigare och oroligare.
Han är så ensam. När jag såg honom
i Hadjatsch bugande och bugande bland
generalerna, kunde jag bara tänka: hvad
han är ensam!
— Schlipper den lille holsteinaren
lefvande härifrån, han vill alltit minnas
de steg, vi hörte i natt, och alltit kalla
detta härbärge Örtagårdsfästet.
Fänriken nickade bifall och svarade:
— Gå upp i stallet, major, och sök
en stunds hvila och skydd mellan
hästarna. Och där kan ni genom väggen
bättre höra konungen och vaka öfver
honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
