Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Litteratur. Paul Verlaine. Af Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30
ALGOT RUHE.
flicka för en kväll och kanske för några
af de följande vändt honom bort från »den
gröna hexan», men absinten dröjde icke
att taga revanche. Med sin moder reste
han kort efter på landet till en onkel, där
han led och längtade och leddes ohjälpligt,
tills han en vacker dag rymde till närmaste
småstad, drack nog och mera och badade
i vällustens böljor. Följden — de
oundgängliga kopparslagarne och en bitter
moralisk Katzenjammer — väckte hans åtrå
efter renhet så starkt, att han steg upp —
halfrusig och matt — och, utan att så noga
veta hvad han gjorde, skref till vännen och
anhöll om systerns hand. Utan att vakna
till besinning störtar han till posten, som
ännu i denna tidiga timma var stängd;
han genomsöker sina fickor och
sannerligen, lyckligtvis, i börsen ligger ett frimärke.
Flinkare än han gått ut, vände han hem
för att sofva till middag och uthålla två,
tre eviga dagars väntan, innan svaret kom
och lugnade hans feber. Otygladt svärmeri
om det, som nu skulle ske till hösten i
Paris, mötet med henne, hvars bild
började besätta honom med en
fantasiförälskelses hela uthållighet, gjorde honom
nykter och flitig. Han gaf sin erotik luft i
ett af sina mest öppna, mest älskvärdt,
gratiöst och rent tänkta och enkelt skrifna
verk Bonne chanson. Ett krigsårets barn,
skulle denna lilla samling af Victor Hugo
blifva kallad »en blomma i en granat».
Vid hans återkomst till Paris var den
älskade med föräldrarna i Normandie — ny
väntan, som kom boken till godo; hvarje
ny vers gick genom brodern till henne,
som väckt dess stämning. Små biljetter, i
hemlighet sända tillbaka samma väg, som
hans verser gingo, blåste upp hans låga, »som,
när stridens röda hane galit, skulle släckas
i en rättegångs smuts och en skilsmässas
dy». Små skälfvande, skygga biljetter,
oändligt fjärran från litterära kärleksbref,
enfaldigt byggda, smyckade af ett fel här
och där, än i språket, än i stafningen, väckte
hos honom en redan nästan sinnlig glädje,
»en kärlig feberrysning». Med dräpande
långsamhet närmade sig glädjens dag, hans
enda dröm, hans enda tanke, återkomstens,
återseendets dag, »den gudomliga och den
helvetiska». Under iakttagande af en
parisisk småborgerlighets anständiga
ceremoniel infördes han i den nittonåriga
ungmöns familj, såg henne under en liten vi-
sittimmas stränga former åter och lämnade
huset — »denna gången fullständigt
betagen». Hvar veckodag i nio långa månader
gick han hvarenda kväll efter denna till
de blifvande svärföräldrarnes hus för att
’prata’, och om söndagen åt han middag
hos dem. I denna tid var han icke ett
ögonblick ensam med den unga flickan,
och han hade icke ännu gifvit henne en
kyss. Men kanske bidrog detta noggranna
iaktagande af det, som efter landets sed
gäller för god ton, till att låta hans
känslas rötter skjuta djupare och kraftigare
skott, om än det löfverk, som prasslar och
faller af, när vädret kommer, blef smått
och magert. Hvar dag bragte sin lilla
vers, men den framtida äkta mannen
ostra-kerade, när häftet skulle utgifvas, af
borgerliga skrupler de flesta och kanske de
bästa af dessa rimmade smekningar. Dagen
före lysningen föll den unga flickan offer
för den bekanta koppepidemi, som rasade
i Paris vid krigets utbrott, och giftermålet
blef uppskjutet ad græcas calendas. Hon
kom sig dock snart nog — för att i
sjukrummet gifva plats åt modern, i sin tur
angripen och räddad. Moderns sjukdom
kom de unga till godo, den gaf dem då
och då en ensam tete à tete, hvarunder
han började kalla henne Mathilde och du
och hon till slut blef dristig nog att
återgälda denna förtrolighet. Deras samtal
röra sig — franskt och småborgerligt —
om möblernas plats i det nya hemmet och
om hushållets bästa ordning. Ändtligen
utsattes en ny dag för giftermålet, men så
bröt kriget ut. Ängslan att inkallas visade
sig berättigad, kvällen före brölloppet lästes
kejsarinnan Eugénies, regentinnans, order:
»alla ogifta män af klasserna 1844 etc.
kallas under fanorna». Men hur det gick
till, gift blef ban och lycklig var han. —
Icke många veckor voro gångna, förr än
den första striden bröt ut en dag, då hon
råkade att komma för sent hem och han
hade tagit en absint eller kanske två.
När det en gång börjat, höll det aldrig
upp. Trots de varmaste försoningar brast
det åter och åter, det blef ett rent
foot-ball-spel, som varade lika länge som Paris’
belägring och längre ännu. Efter
katastrofen med Arthur Rimbaud och skilsmässan
från hustrun håller Herren sitt intåg i hans
själs gudsförgätna Jerusalem. Hur litet
oväntad och hur insedt välförtjänt denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
