Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VERNER VON HEIDENSTAM.
176
enstaka fall. Det finns en inbillningens
naturalism och logik, en
verklighetstrohet mot egna föreställningar, hvilken
ingen kränker ostraffadt, om också
samtiden är för karakterslös att märka det.
Den ringaktning, hvarmed redan Sokrates
begycklade »estetiska» skapelser, skall
fortlefva så länge diktare och konstnärer
icke tillägna sig den andens hållning och
rykt, hvilken förbjuder människan att
säga annat än hvad hon verkligen
menar. Denna behärskning tillhör hvarje
helgjuten individualitet. En symbol utan
kärna är det grundaste af allt grundt,
och den bibliska dräkten besticker blott
den ytlige. Väl har inbillningens i
botten djupa och allvarliga mångguddyrkan
långt före oss lockat människorna att
leka med mytologiska bilder, men lek
förblir lek, och rococogudar eller atleter
från Valhall nedstego icke till poeten
eller tecknaren med samma anspråk som
den nutida konstens försinnligade
evighetsmakter. Människorna vande sig tidigt
att fordra tankens logik, men de ha ännu
icke lärt sig att också begära
inbillningens. Likväl äro konstnärerna icke längre
halfbildade vagabonder, såsom ofta förr,
och deras regnbägslek med former och
symboler är ej längre upprunnen ur
naivitet utan ur kunskap och skepsis. Men
en skeptiker målar en religiös seen
ironiskt eller också profant som Renan, eller
också omgestaltar han den och fyller
nytt vin på gamla säckar. Konstnärerna
måste vara tillräckligt mycket filosofer
att icke för uppnåendet af »effekt» offra
det logiska sammanhanget mellan bilden
och sin egen världsåskådning.
Det har alltid funnits två slag af
konst: inbillningsnaturalisternas och
formalisternas. Den förra är endast
inbillningens säkerhetsventil och ett medium,
ett transfusionsrör, hvars mer eller
mindre prydliga utseende är likgiltigt. Denna
konst är det intimaste dokument om
mänskligt själslif, som ett århundrade
lämnar i arf, men den är otillgänglig och
dunkel för dem, som sjäfva sakna
inbillning. Det andra slaget af konst är en
värld för sig, som hopletar alla det förra
slagets tekniska resultat och erfarenheter
samt bygger af dessa sina tempel. Där
är lek och tanklöshet men framför allt
uppöfvad skicklighet, och liksom Cellini
obekymrad om all jordens filosofi
utham-rade prydliga gudar och gudinnor i gulcl
och silfver, sä förvandlar denna konst
alla inbillningens symboler till blott och
bart prydnadsföremål. Båda dessa arter
likna två hopslingrade träd, hvilkas
grenar knyta sig om hvarandra och hvilkas
frukter sammanblandas på marken. Våra
största diktare och konstnärer ha gång
på gång genom sin tillkämpade
skicklighet lockats att plocka många frukter
under det oäkta trädet, och ingenting
väcker en sorgmodigare ringaktning för
diktning och konst än den beständiga
upptäckten af dessa granna
sodomsäpp-len midt bland det yppersta och mest
uppskattade. Hvem som helst, som fört
penna eller pensel, vet af erfarenhet, att
de formela charlatanerierna alltid
mottagas med jubel och beteckna vägen till
berömmelse, ty de kräfva icke
inbillningskraft för att fattas utan blott och bart
det vida allmännare formsinnet. Ju mer
oförbehållsamt inbillningen kastar sin slöja,
dess mer främmande och underlig skall
hon synas alla utom de få, hos hvilka
hon händelsevis möter släktskap, och jag
kan ej värja mig för den misstanken, att
det djupast diktade, helst när det
stammar från tider, hvilkas känslor buro en
annan färg än våra, blir förbisedt, och
att månget verk, hvilket vi särskildt
beundra, egentligen endast är en af diktens
eller konstens tommaste och lättfattligaste
paradmarscher. Det enda som i någon
grad skulle tala för motsatsen, när det
gäller äldre skapelser, är de synnerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
