Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM INBILLNINGENS LOGIK. 179
tillhör medelmåttan. Hon är född
triumfator. Henne väntar det främsta
ärestället och det rikaste giftet. Hon skall
njuta och befalla, och hon lägger sin
allmosa i geniets hand. Alla
mänsklighetens storheter i marmor och brons
äro medelmåttor, och på långt häll
framlyser medelmåttan ur en Napoleon eller
Goethe. Många af dem voro från
begynnelsen stora genier, men när de sågo,
att hvarje steg mot det geniala bragte
dem olyckor och klander, gick det med
dem som med de turkiska sultanerna,
hvilka inviga sin regering med reformer
men snart misströstande domna bort i
sina glitterströdda harem utan att ens
längre fatta sin egen förnedring.
Människor, som nyss kallats de hyggligaste
och bästa, behöfva till och med endast
blotta några små talanger för att genast
möta misstrogna blickar från forna
vänner och höra clen kalla frågan: narr eller
förbrytare? Genierna äro fler, än vi tro,
men -också svagare och lättare lamslagna,
än vi tro, och icke en bland tio af dem
besitter ens kraft att gifva sig tilkänna.
Som vid Meckas port de oomskurna
häjdas af väktaren, så bortvisar samhället
genierna och säger: Vänd om till
öknarna och förgås!
Med hvilka anspråksfulla kraf på
lättfattlighet skulle icke jag och du och alla
de andra genomögna poeten Ignotus’
papper! Vetenskapen har tilltvungit sig
rättigheten att af läsaren fordra
eftertanke och insikter. Kant har lof att
ligga svårförstådd. Men angående
diktning och konst tilltror sig hvilken lekman
som helst att tvärsäkert kunna uttala
riktigare omdömen än själfva utöfvarna,
som ha ett lifs erfarenhet. Om en
vetenskaplig afhandling säger lekmannen
ödmjukt: den är för lärd för mig. Om ett
konstverk säger han däremot: Jag förstår
det ej, därför är det dåligt. Den
allmänna föreställningen, att hvem som helst
151
kan bedöma konst, hvilar emellertid på
det dunkla medvetandet att konsten står
utom kunskapen och tillhör inbillningen.
Och hvem inbillar sig icke vara en
inbillningsmänniska? De dagliga
tidningskritikerna söka vanligen bedöma konsten
med hjälp af kunskapen, och därför blir
hos dem hvart ord en löjlighet. När det
gäller konst, är inbillningsmänniskan den
enda fackmannen och den enda
auktoriteten. Alla andra stå utom frågan. Alla
andra se blott medlet. De granska
logiken i. verkets yttre byggnad men
förbise det logiska sammanhanget mellan
verket och diktarens sätt att inbilla sig,
hvilket kan slå sönder den yttre
konstruktionen i tusen spillror. Ej heller förstå
de inbillningens genvägar och
antydningar utan möta där endast dunkel. Det
djupast sedda blir blott dunkelt skönjdt
och kan blott dunkelt sägas. I annat
fall förfalskas det. Ensamt det ytliga är
klart. Den som kallar de grekiska
sorgespelens körer klara, han har helt enkelt
aldrig läst dem, och den, som finner
Goethes metafysiska dikter klara, han är
diktare själf. Mycket, som i dag är klart,
var dunkelt i går. Beethoven, som man
redan börjat kalla klassiskt klar, var till
och med inför en Goethe bizarr och skum.
I intet land ropas så högt på en
folklig konst som i det aristokratiska Sverige.
Det är ett vilsekommet eko från Norge
och befryndadt med vårt framstegspartis
felgrepp, då det i stället att bli
aristokratiskt och nationelt blir en
demokratisk efterhärmning utan rot i vårt lynne.
Herrgården är för oss hvad bondgården
är i Norge. Icke heller är någon af våra
stora konstnärer eller diktare folklig. Jag
har aldrig sett någon Sergel i porslin på
jungfruns spegellåda och aldrig hört någon
åkardräng sjunga Geijer eller deklamera
»Svea». Alla veta vi af erfarenhet, att
vårt populäraste verk är vårt svagaste,
och att versen på marknadskaramellen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>