- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
155

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Om inbillningens logik. Ur bref från en tecknare till en språklärare. Af Verner von Heidenstam

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

OM INBILLNINGENS LOGIK.

183

vudvärk och tillfälligt obefinnande.
Dikter och bilder väcka hos mig ingen
verklig kärlek, blott ett vemod och en
tungsinthet, som jag icke förmår att tolka.
Obegripligt är talesättet: »att lefva för
konsten » Jag förstår skräddaren, om
han säger: jag gör byxor för att lefva;
men jag förstår honom icke, om han
säger: jag lefver för att göra byxor. Ett
medel, en färdighet — är det ett mål
att lefva för? Jag tecknar och tecknar
med min tusch och min blyerts, därför
att tecknandet är mitt surrogat för
lifvet, är inbillningens säkerhetsventil. En
förnimmelse af munter lättnad bemäktigar
sig mig i utförandets ögonblick. Jag blir
het och upprymd och hör ett brus som
af kyrkklockor. Ibland kan jag hejda
mig och säga: »Ar det möjligt att man
ringer i kyrkan så sent på natten?» Men
från och med den stund teckningen är
fullbordad är den för mig något förstördt,
en vrångbild af allt det, hvarur den
upprunnit. Jag vill aldrig behålla några af
mina bilder i mitt rum eller i min
närhet. Råkar jag att påträffa dem hos
någon annan, pinar det mig att finna
dem så maniererade och förkonstlade
och så färglösa i jämförelse med det
in-billningslif, ur hvilket de föddes och som
hvars grafstenar de kvarstå.

Vid sidan af lifvet reser sig konsten
som vid sidan af Vesuvius det af
stelnade och svartnade lavamassor
upptornade Monte Somma. Om jag ensam och
mot skymningen dröjer i ett tafvelgalleri,
griper mig en nästan obetvingelig
spökrädsla. Jag tycker mig stå i den
mänskliga inbillningens katakomber, och hvar
tafla pä väggen är en fyrkantig grafplats
för en liflöst förstenad eller multnande
inbillningssyn. Jag tycker mig se en hel
skara af drömmare, lutade och skröpliga,
samlas omkring mig. »Se här», hviskar

den ene, »här ligga i bruna och
spruckna färger utan glans de med ädelstenar
öfversållade kronor och spiror, som jag
velat bära!» — Den andre hviskar: »All
min ungdoms kärleksyrsel ser du i
denna nakna dansande kvinna. Det är blott
skada, att den feltecknade handen
påminner om en handske och att ansiktet har
blå likringar under ögonen!» Den
tredje hviskar: »Här ser du alla mina
drömmar om hemmets lycka. Här sitta
min hustru och jag på fönsterkarmen
med cittra och glas- och med
apelsinfär-gadt mörknande ansikten och le och le
och kunna i århundraden icke bli detta
krampleende kvitt. — Om du hade oss
framför dig i ditt arbetsrum, skulle vårt
döda leende reta dig och till sist bli dig
en sådan plåga, att du flyttade oss till
matsalen, det allmänna bårhuset, eller till
förstugan. Men du ledsnar aldrig att
nedanför klängväxterna kring ditt fönster
se människorna röra sig på torget.
Konsten är blott en dödsmask, ett afsomnadt
ögonblick, som skickligheten balsamerat
och som står lik i århundraden och mer.
Hvilken afgrund mellan hvad jag känt
och hvad jag åstadkommit, mellan min
inbillnings rullande åskväder och dessa
färgstrukna tyglappar! Du kallar dem
den mänskliga inbillningens dokument.
Min vän, det finns icke ett af dem, som
ej den mänskliga skickligheten till nio
tiondelar har förfalskat.»

Sådana ord tycker jag mig höra, när
jag i skymningen står ensam i ett
tafvelgalleri. Ju längre jag dröjer, dess
hemskare blir mitt sinne, och jag är nära att
gråta. Jag går brådskande ut i det fria,
och då jag stannar och ser tillbaka på
muséet, synes det mig i sin stränga
antika stil likna ett enda praktfullt
mausoleum, kring hvilket jag önskade
melankoliskt susande alléer af cypresser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free