Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i86
m. prozor.
själen i »La course à la mort» slutar med
att genomisas af köld och stänga sig inom
sig själf, så gripes han i »Le sens de la
vie» af nytt lifsbehof och sträfvar af alla
krafter att komma ur sitt fängelse, att lefva
utom sig själf. Detta »utom sig själf»
söker han att uppnå undan för undan genom
tre olika portar, familjelifvets, lifvets för
mänskligheten och det universela lifvets,
gemenskapens med Gud. Men det är
förgäfves, i ingen af dessa lifsforroer skall
hon kunna frigöra sig från de två första
lifsproblemen: själfanalysen och lifvets
stora fråga: hvarföre? Den man, som
Édouard Rod skildrar för oss, blir hvarken
en familjefar, som går upp i tanken på de
sinas framtid och i de plikter, som denna
ställning ålägger honom, eller en
barm-härtigbetsapostel, eller en den mänskliga
tankens banbrytare, eller en lärd, som
fördjupar sig i sina vetenskapliga rön, eller
en religiös, som lefver för sin tro. Hvad
han än tänker eller gör, är det ej familjen,
mänskligheten eller religionen, som han har
för sina ögon, det är sig själf i familjen,
sig själf i mänskligheten, sig själf i
religionen han ser. Det är icke desto mindre
säkert, att hans undersökningar och
sträfvanden tyda på längtan efter sanning och
på god vilja, och de skola heller icke vara
förgäfves. Om han ock är missbelåten med
sig själf, så äro vi dock nöjda med honom,
ty han har visat oss familjelifvets rörande,
ömma och ångestfulla sidor i taflor, sotn
den samtida litteraturen ej har många, han
har på några utsökt väl skrifna sidor låtit
anspråkslösa, intagande figurer draga förbi
vår inre syn, sådana som den gamla
schweiziska guvernanten och den gamla
tjänarinnan Marianne, ty han har först och sist
rört vårt hjärta i dess fördoldaste vrår
genom skådespelet af en lefvande och
ärlig själ, som lider på grund af
betänkligheter, som just bevisa hans ädelhet. Om
han ock ej lyckats hos sig själf utrota
denna intellektuela egoism, som tyckes
vara ett utmärkande drag hos mycket
reflekterande sinnen, hvilka känna både ett lifligt
intresse för och en trött vämjelse vid sig
själfva, sä har han åtminstone genom att
oroa den undergräft den hos många andra.
Tack vare honom kan denna egoism ej
längre själfbelåtet vara blind för sina egna
lyten. Han har åtminstone till sin
omgifning genom sitt föredöme spridt en sträf-
van efter frigörelse, fast han ingalunda själf
tror sig hafva nått sitt mål. Denna
sträfvan har ingifvit honom hans vältaliga
sympatier för män sådana som Tolstoi och
Dostojewski, det är denna sträfvan som på
visst sätt kan sägas förverkligas i alla
Édouard Rods litterära verk.
Det inre drama, som han låter utspelas
för oss, börjar i »Lifvets mening». Ty det
ligger nästan dramatisk handling i det sätt,
hvarpå denna moraliska lärodikt är
skrifven. Vi följa med andlös spänning denna
själs fruktlösa ansträngningar att blifva sig
själf kvitt. Och detta intresse, som växer
vid hvarje nytt försök han gör att slita
sina bojor, når sin kulmen på bokens sista
sida, då denna själ efter en egendomlig,
skeptisk bön — en bön riktad till ett
väsen, som finnes till måhända blott i vår
föreställning, en bön som är liksom ett
högmodets sista uppflammande —• känner
sig gripen af en mystisk ödmjukhetskänsla,
som tager sig uttryck däri, att läpparne
hardt när omedvetet stamma: »Fader vår
som är i himlen — —». Är detta
början till frälsningen, till frigörelsen? Skall
väl Herrens bön, som nu, då den blott
mumlas mellan läpparne, för ett ögonblick
skänker lisa åt den uttröttade tanken,
skall den väl tränga ända in till
hjärtat? Dramat slutar med denna fråga.
Upplösningen gifver oss här som i Ibsens
dramer mycket att tänka på. Men denna
eftertanke lämnar i vår själ djupare märken
efter sig, än den i och för sig mest
lyckade lösning skulle kunna göra.
Édouard Rod handlar härutinnan —
likasom den norske dramaturgen — som en
rätt-tänkande och ärlig man måste handla. Ty
en sådan kan icke, för att få fram ett för
läsaren välbehagligt slut, vrida sanningen
på sned eller ljuga på sig själf och sluta
med en försäkran, om ett tvifvel ännu lör
sig i hans själ. Och detta tvifvel
genomgår alla de romaner, som följt efter »Le
sens de la vie»: Les irois cæurs, La
sacrifièe, La vie privèe de Michel
Tes-sier, La seconde vie de Michel Tessier,
Le silence, Les roches blanches. I dessa
romaner öfvergifver Rod hvad jag skulle
vilja kalla tankedramat för att gripa sig
an med samvetsdramat, till hvilket hans
naturliga förutsättningar drogo honom.
Två fiendtliga makter, lidelsen och
samvetet, utkämpa en oaflåtlig strid i hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
