Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i188
M. PROZOR.
uttala den afgörande domen. Det är
således icke inom sig själf utan utom sig
själf som han skall finna det kriterium,
som han behöfver för att fatta sitt beslut
i denna fråga, som skall bestämma öfver
hans lif. Efter att hafva rådfrågat en vän,
som i denna bok representerar den
mänskliga rättfärdigheten, och som gifver honom
ett sväfvande svar, besluter han sig för att,
fast han själf är protestant, vända sig till
en katolsk präst, emedan denne
representerar en lära, som är byggd på den
fullkomliga säkerheten, på ofelbarhetens
princip. Abbé Borrant dömer honom till en
botgöring af grymmaste slag. Morgex
skall skilja sig från henne, som var
anledningen till hans synd, till hans brott.
(Prästen drager ej i betänkande att uttala
ordet.) Så skall han försona brottet mot
Guds lag, och endast härigenom skall han
återvinna sin själs frid. Och som alltid
är det genom en ren, ädel, oskyldig
varelses uppoffrande som återlösningen kan
vinnas. I detta fallet är den olyckliga
Clotilde offret.
Édouard Rod är protestant han ock,
så väl som hans hjälte. Det är därföre
förlåtligt, att han förlänat abbé Borrant en
oförsonlighet, som ingalunda ligger i den
katolska kyrkans lynne. Hon äger, när
det gäller att lösa svårigheter af detta slag,
åtminstone på sin nuvarande ståndpunkt
(ty på moralens område har katolicismen
i själfva verket varit mycket mera
reformatorisk än reformationen själf) en
outtömlig fond af välgörande casuism, och de
af hennes tjänare, som vägra att taga sin
tillflykt till denna, blifva lätt misstänkta
för en jansenistisk stränghet, som, sedan den
blifvit förkastad af den romerska stolen,
i våra dagar nästan försvunnit. Detta är
dock af mindre betydelse. Om ock
romanförfattaren tagit miste i valet af
representant, om han ock lättare funnit den han
sökte inom den egna protestantiska kyrkan,
finnes dock principen som sådan. Det är
i alla fall en sanning, att under vissa
betingelser samvetet ej vinner lugn annat
än på villkor af den egna viljans förintelse.
Syndaren måste låta en annan vilja, som
är mäktigare än den enskilde individens,
träda i stället för hans egen vilja,
genomtränga den, lifva den och blifva hans
lifs-princip.
De sidor, på hvilka Rod beskrifvit
denna moraliska utveckling, rymma kanske
den djupaste filosofi, som vi öfver hufvud
taget påträffa i hans verk. Jag måste dock
medgifva, att de i läsarens hjärta väcka en
obestämd känsla af angest, som på ett
egendomligt sätt står i kontrast till den
frid och den nya kraft, hvaraf Morgex
säger sig vara genomträngd. Man frågar sig,
om han ej, för att vinna denna frid,
gripit till ett själiskt själfmord, eller
rättare otn icke den viljestyrka, som
underkastelsen gifvit honom, är en sådan där
konstlad styrka, som vissa stimulerande
medel framkalla. Denne man, som
förgiftat med morfin, tyckes själf hafva
gripit till ett slags moralisk morfin för att
döfva ett olidligt kval. Den feberaktiga
verksamhet, som han sedan utvecklar i
utöfvandet af sitt yrke, och som slutligen
dödar honom, är ju beviset för att en
hemlig oro ligger dold under hans skenbara
energi.
Förgäfves försäkrar han oss, att
Clotilde å sin sida funnit sig lycklig i deras
skilsmässa. Han borde bäst veta hvad
denna lycka vill säga, han som genom
sina hemliga samvetskval slutligen gjort
lifvet outhärdligt för den olyckliga kvinna,
som såg honom lida utan att förstå hans
lidande, utan att kunna göra något för att
hjälpa honom.
Ett är visst emellertid, att Édouard
Rod i denna bok velat visa oss, hurusom
på bottnen af människosjälen den
samhälleliga instinkten är lika naturlig och lika
mäktig som den individuela instinkten. Så
ofta våra passioner komma hans
berättigade anspråk för nära, höjer denna instinkt
sin röst, och denna röst är samvetets röst.
Men det kan hända, att just dessa
passioner hafva sitt upphof i en ädel och
upphöjd känsla, beundran eller medlidande.
Då uppstår en grym konflikt, ofta en strid
på lif och död med lika vapen och med
oviss utgång. Ibland får samvetet gifva
vika, ibland ligger passionen under. Rod
har visat oss bägge fallen, sedan han först
i »La sacrifiée» på ett mästerligt sätt
framkastat problemet. I Michel Tessier
besegrar kärleken, en framför allt ädel och
stolt kärlek, alla betänkligheter. I Rockes
blanches däremot viker passionen, en stor
och olycksbringande passion, som väckts
just genom ädelheten hos dem, som hysa
den, för pliktkänslan. Men i bägge fallen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
