Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
édouard rod. i83
offras detsamma: den individuela lyckan
och karakteren. Michel Tessier, som skilt
sig från sin första hustru och öfvergifvit
sina barn för att gifta sig med sin
myndling Blanche, förnekar till slut de
principer, till hvilkas kämpe han gjort sig, blir
slutligen ett verktyg för upprors- och
förstörelseanda. Pastor Trembloz, som
däremot förkväfver kärleken i sitt hjärta, blir
andligen förstenad, och slutet af »Roches
blanches» visar oss ett moraliskt själfmord,
liknande det, som doktor Morgex i »La
sacrifiée» begår. Vi hafva skäl att tro,
att äfven fru de Bussens, den kvinna, med
hvilken Trembloz hade kunnat själf blifva
lycklig och skapa många andras lycka,
jämväl blir en forstening, en roche blanche,
när hon böjer sig för sin omgifnings
omed-görliga och berättigade kraf. De hafva
lärt sig förstå, både han och hon, hvart
hvarje försök att undandraga sig dessa
kraf — syftet må vara aldrig så godt —
måste leda, och huru farliga dessa försök
blifva för samvetsfriden, med ett ord, huru
demoraliserande de äro. Nu äro de
varnade och skola veta att behärska sig, om
de blott icke, som Michel Tessier, kasta
sig in i den anti-sociala rörelsen och
därigenom för sina själfständighetsinstinkter,
som eggats af den småaktighet, som
omgifver dem, offra andra lika heliga
instinkter, vördnaden för familjen och kärleken
till barnen, hvilka just innebära
förnekel-sen af de individuela krafvens
allenaberät-tigande.
Således, hurudan stridens utgång än
må blifva, ett är visst, att den verkliga
människan, den människa, i hvilkens själ
stora krafter jäsa, ej går utan afbräck ur
striden. Det sociala lifvet är danadt för
medelmåttorna, hos hvilka personligheten
knappast är märkbar, hos hvilka den
sociala instinkten aldrig stöter på något
allvarligt motstånd. Hvad de öfriga
beträffar, är dem intet annat öfrigt än att fly
samhället och den tillvaro det erbjuder,
eller, om förhållandena tvinga dem att lefva
i och med detta samhälle, att lefva där
beslöjade och maskerade, omgifna af en
ogenomtränglig hemlighetsfullhet,
förställande sig bakom ett bedrägligt yttre, i
skydd af hvilket de kunna känna, lida och
någon enstaka gång handla i
öfverensstämmelse mëd sitt hjärtas kraf. Men må de
icke inbilla sig, att detta kan leda till
lycka! Långt därifrån, hvad som väntar
dem är ett olidligt inkräktande på deras
fria bestämmelserätt, de kval som lögnens
nödvändighet bereder sannfärdiga sinnen,
det oeftergifliga tvånget att hyckla
likgiltighet eller till och med glädje under de
grymmaste själsstrider. På sådant sätt
häm-nar sig den sociala instinkten på dem för
det afbräck den lidit. De känna verkan
däraf kanske grymmare än andra, ty det
är i sin kärlek som de drabbas. Den
kärlek, som den sociala lagen förhindrat,
blir ett hinder för vår naturs rätt att göra
sig gällande och utöfvar därigenom ett
tyranni öfver oss, som är ändå svårare än
lagens eget. Och man måste underkasta
sig detta tyranni, måste det med risk af
moraliskt förfall, en hotelse som hittills
ansetts sväfva blott öfver brottsliga
kvinnors hufvud, men för hvilken, enligt
Édouard Rod, äfven de män äro utsatta,
hvilka, ehuru begåfvade med en ädel och
upphöjd själ, icke desto mindre gifva vika
för sin passion. De blifva fastnitade vid
denna passion, de måste för den offra —
somliga sin naturliga uppriktighet, sitt
behof att lefva sitt lif för öppen dag, med
öppet visir, för att skapa sig en
skentillvaro, som ljuger på sanningen i deras
inre, — andra hela sitt lif, sin bana, sin
framtid, allt. De blifva fastnitade därvid,
äfven sedan dessa grymma villkor eller
någon yttre fysisk tillfällighet, såsom
sjukdom eller olyckshändelse, förstört det
behag, som bedårat dem. De blifva då de
hjältemodiga kämparne för en alldeles
särskild plikt, som står utom, ja i strid mot
hvarje lag. Med aktningen för denna plikt,
som det för resten aldrig kan falla dem
in att svika, så djupt äro dess budord
ristade i deras hjärtan, sammanhänger deras
aktning för sig själfva och äfven den
aktning, som de trots allt ingifva världen.
Ty inför dessa olycksöden förstummas
världens dom, om blott de, som hafva att
bära denna plikt, förblifva trogna mot sig
själfva och hålla sig utom det samhälle,
hvars lag de föraktat. En sådan man, som,
utan samvetskval och utan återgång, i trots
af det blod han utgjutit, växer till verklig
heroism, därigenom att han förblifver
trogen mot sin kärlek och mot henne, som
ingifvit honom den, har Édouard Rod
tecknat i Jusqu’au bout de la faute, den ena
af de två noveller, som bilda volymen Le
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
