- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
204

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Eriksson Vasa. 12 maj 1496(?)—29 sept. 1560. En minnesteckning af Ludvig Stavenow. Med 13 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

204

ludvig stavenow.

ning vuxit sig stora, och som visst icke
voro villiga att motståndslöst foga sig i
den nya monarkiens tukt och fordringar.
Främst af alla dessa oroliga, pockande
bondemenigheter, som betraktade Gustaf
såsom ansvarig för både väder och vind,
dyrt pris och ökade skatter, nymodighet
i klädsel eller religion. De menade sig
hafva satt honom i högsätet, och att de
väl äfven kunde drifva honom därifrån,
om han ej regerade dem till lag. Det
var icke lätt att hos denna trotsiga
allmoge, som var fullt medveten om sin
makt, anhålla om nya pålagor,
framtvinga lydnad för de kungliga fogdarne
och respekt för de kungliga påbuden
eller lugna den oro, som ideligen
underhölls af förlupna munkar och upproriska
prelater, af afundsjuka adelsmän eller
djärfva bedragare, som slogo mynt af
den gamla folkkänslan för Sture-huset.
I egen person redogjorde Gustaf för sina
åtgärder och rikets behof inför den
samlade menigheten, när helst han kom åt.
Nästan vid hvarje större marknad
hemsöktes bönderna af konungen själf eller
hans ombud, som begärde råd och hjälp
eller sökte intrumfa någon viss
uppfattning om reformerna i religionen eller
andra företeelser, där det gällde att
förekomma misstydningar. Gustaf ägde
denna demokratiska vältalighet, som visste
åskådliggöra allt så klart och fattligt för
alla, förlöjliga och håna motståndarne eller
knipa bönderna med någon grof
kvickhet eller finurligt uttänkt vändning af
saken. När han framställde kronans
utgifter och behof, skedde det icke med
abstrakta siffror, som allmogen mindre
fattade, utan med tunnor spannmål och
läster smör. När han ville inskärpa
nödvändigheten af de dyra utländska
legoknektarnes underhåll, framhöll han
välsignelsen af att bönderna själfva fingo
sitta hemma och sköta åker och äng,
föda hustru och barn, i stället för att gå

ut och låta slå ihjäl sig. Sina
sändebud ålade han alltid att icke läsa upp
skrifvelserna ord ifrån ord, utan
framhålla, hvad som bönderna bäst begrepo
och »beställa det med munnen». Hur
tåligt kunde han ej, när det var
lämpligt, ingå i svaromål på sådana
fordringar af de upproriska bönderna, som att
han skulle bränna eller på annat sätt
aflifva dem, som åto kött om fredagen,
eller att i hans hof inga utländska sätt
med uthackade och brokota kläder skulle
få brukas. Hur målande och påtagligt
kunde han ej skildra välgärningarna af
sin egen styrelse jämförd med det
förflutna eländet eller bruka till sitt eget
förhärligande minnet af den gamle och
omilde konung Kristiern. Särskildt när
upprorsandan jäste i någon trakt,
öfver-flödade Gustaf med löften, förmaningar,
hotelser och förklaringar och visste då
äfven att bruka bondemenigheternas gamla
inbördes förbindelser för sina syften.
Men visserligen kunde Gustaf äfven
konsten att lura bönder, när så behöfdes.
Så kunde det hända, att hans fogde ålades
att kläda ut sina drängar och sända dem
med varningsbref och hotelser i
dalkarlarnes och helsingarnes namn till
någon annan orolig landsända, och då
fogden ej kunde anskaffa böndernas eget
sigill, fick han hänga på brefven några
andra stora signet, »att där blott måtte
komma ett godt sken och utseende uppå».
Gustaf kunde äfven i nödfall gifva
löften, som icke så alldeles voro att
förtrösta på, sedan väl faran var öfver,
och sedan han med låtsad eftergifvenhet,
tåliga förhandlingar och blida ord suttit
öfver den värsta stormen, kunde han
gripa in med kraft och låta bönderna
känna, att de nu mer hade en herre.
Eftersom tiden gick, dog också oron i
sinnena bort. Efter den sista och
svåraste af alla dessa bonderesningar,
Dackefejden, försvunno alldeles efterdyningarna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free