Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Torpet i Ekobacken. Af Juho Reijonen. Öfversättning af Karl A. Tavaststjerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torpet i ekobacken.
217
här världen. Det har han inte, det säger
jag. —- I jåns mötte jag Sirvio Matti,
och man hade satt honom i fotjärn. Det
riktigt gjorde ondt i hjärtat på mig, när
jag betänkte, att han måste i fängelse
därför, att han någon gång hjälpt sina
medmänniskor, då däremot Kulmala och
de andra handelsmännen bara hålla fest
med herrarna, och man alls inte låtsas
se deras brännvinshandel.»
»Hvad kunna de göra, när det
saknas bevis?» förklarade mannen i det han
afbröt sin hustru.
»Nå, nog är det ju så; och dumt bar
ju sig också den där Matti åt med
försäljningen», grubblade hustrun. »Om han
bara hade tagit mig med i affären, så
hade han inte...»
»Så skulle du också blifvit pliktfälld
och fått gå för att mumsa vatten och
bröd», stack mannen emellan.
»Nej gu’ jag det hade gjort!» sade
hustrun.
»Nej bara», hånade mannen, — »hvad
hade där annat hjälpt än att komma
fram med sanningen.»
»Det skulle vi sedan ha sett. När
jag hade lärt den döfstumme Perttu att
hälla i brännvinet, huru skulle de då tagit
reda på saken?»
»De skulle ha fördärfvat våra —
föräldrarnas — prästbetyg så, att vi inte
skulle ha fått hederlig begrafning efter
vår död en gång», grälade mannen.
»Jo, det skulle de! Jo pytt. Jag
skulle ha låtit köparne gifva pängarna
åt pojken, och så skulle han ha låtsat
springa för att hämta brännvinet
någonstans i byn», vidhöll hustrun och såg på
sin man, som blifvit tyst vid den sista
förklaringen, medan ett litet skälmskt
leende lekte henne på läpparna.
Man hade under tiden druckit ur
kaffepannan, och mannen gick efter det han
ätit frukost till sitt arbete utan att säga
ett ord till sin hustru. Hon ombestyrde
sedan hushållsgöromålen som vanligt
men tycktes likväl litet orolig. Inte häller
vid middagsbordet byttes ett ord, men
just när mannen var i färd med att sticka
sin puukkoknif i slidan, sade han: »Nu
har också jag betänkt saken noga, och
jag tycker också att det är synd med
oss föräldrar, om Perttu pojken längre
skall vara vid värdanstalten. Om du vill,
så gå och hämta pojken framåt kvällen,
kanske han också vantrifs där — bland
bara vildt främmande.»
Mannen såg bort längs golfspringan,
och hustrun fick icke närmare reda på
hans tankar. Hon frågade inte häller
efter dem. Först då hon såg sin man
resa sig och gå, frågade hon: »skall jag
med detsamma skaffa några buteljer?»
»Om du ändå skulle skaffa några!»
sade mannen med half röst, fast nog är
jag rädd, att Kulmalainen gör väsen af
det, ifall inte alla kuttingarna äro i behåll!»
Hustrun låtsade icke höra mannens
ord, utan började berätta i det hon såg
genom fönstret: »Nog är det en god
människa den där Kotilavärdinnan. Hon
sade i dag morse, att hon hade klara
bevis på Kulmalainens
brännvinsförsäljning, men då de voro så nära grannar,
så ville hon inte använda dem. Om det
n.u vore en illvillig granne, så skulle
Kulmala handelsmannens »fullmakt» snart
befinna sig i kronobetjäningens händer!»
* *
Allt tätare och tätare började man
därefter taga emot främmande på torpet
i Ekobacken. Och dessa främmande
dröjde vanligtvis icke länge där, om de
icke af en händelse läto Maja Lisa koka
sig kaffe och bådo om tillåtelse att få
smaka på sin »vägkost» en smula. Det
fingo de vanligtvis lof till. Då fick som
oftast torpets husbonde också sin »tår
på tand» af de främmandes vägkost, eller
en liten ögonförvrängare, såsom det också
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
