Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En häxa. Af Per Hallström. Teckningarne af Albert Engström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så gick hon och såg, hur annat folk
hade präktigt öl i kåsa och holk,
hade vistkofven full af den fetaste mat,
hade stänger med kakor och rader af fat,
hade nattstugans vägg utaf gångkläder täckt
som en galge med kroppar, dräkt vid dräkt,
tröjor af vallman med skarlakansfoder,
kjortlar af »engelsk», de finaste moder,
särkar med kragar, som väntade bruden,
gördlar af silken till årsgästabuden,
och allt det som mänskor kan önska att ha,
och allt det som Satan kan ge och ta.
Och med hvart ett år, som i grämelse gick,
kom där lömskare eld i Ingreds blick,
kom där något som sög och gaf sting uppå
sting,
och hvar hon helt flyktigt blott såg sig ikring,
där gick det som kusliga rysningar fram,
och där som hon stirrade allvarsam,
där gick det på tok, hvad för händer var:
vid kärning blef smöret i grädden kvar;
stod en och hogg ved, för ett ögonkast
från henne satt yxen i benet fast;
var hon nära en spis, ville elden ej ta;
fick hon syn på ett sår, blef det aldrig
mer bra.
Omsider det märktes, och folket gaf akt
och spottade för sig och var på sin vakt,
och farliga rykten begynte att gå
om pukar och hela den Ledes skrå,
om förskrifning i korsvägens mörker och sus,
om färder till Blåberg vid marsmånens ljus,
om trollhar’n, som snabbt hennes ärende for
för att dia hort mjölken ur grannarnas kor,
om allt hon i gåfvor af Lucifer fick
(fast det aldrig kan ses af en främmandes blick,
utan guldmynten te sig som vissnade blad
och silket som hampa och soppan som spad),
om folk hon förtrollat till pina och nöd,
om alla hon vållat den slemmaste död.
Det skulle dock ej blifvit visshet så snart,
om ej Segrets sjukdom gett ryktena fart.
Segret var rik hon, rödbrusig och tjock,
stod hög på sin tröskel i lamskinnsrock,
med händer på magen och munnen i skratt,
men inte af hån mot hvad blicken fick fatt,
bara därför, att hon var så lycklig och mätt,
och att allt såg ut, som hon senast det sett.
När nu Ingred kom mörk öfver gården fram,
blef Segret helt gapande allvarsam,
fast hon ingenting tänkte. Hon kände sig blott,
som helt plötsligt blef blytung den mat som
hon fått,
och när tvenne torsdagar å nyo det skett,
låg Segret och ryste, än kallt, än hett.
Då kom Ingred ända i stugan in,
där den sjuka låg bäddad i skinn på skinn,
och var vänlig och smilade, talade tröst
och strök henne gång på gång öfver bröst,
och Segret låg rädd som en kyckling för hök
och fick svårare ondt hvar gång som hon strök
men begrep ingenting, låg och undrade blott
öfver sin och de arma medmänniskors lott,
och Ingred kom åter och strök och såg,
och snart på sitt sista den lidande låg,
och prosten, Herr Nils, blef i hast kallad dit,
och han märkte nog han, hvem som öfvat
sin flit,
och han öppnade också den döendes blick
och fick höra hur signerskan kom där och gick.
Men då blef hon fast för sin skada och skam
och fördes till närmaste lagting fram
och fästes för trolldom och vidskeplighet. —
Hon stod fräck, liksom en den där intet vet,
och begärde i trots att sitt prof få stå:
»Om jag flyter på vattnet, så är det väl så!»
När hon blottades, fann man vid skuldrorna lätt
som ett blodrödt märke af djäfvulens bett,
och i viken hon flöt som den lättaste gås
med förlamade lemmar och munnen i lås,
fast förtvifladt hon sökte få bröstena hop
och få svälja af vattnet, ej kraft till ett rop
hon fick ens, ej hjälp af den ringaste våg;
vanmäktig och blodsprängd i synen hon låg.
Man drog upp henne, fick henne kläderna på
och dref henne åter till tinget så.
Där stod hon och skallra’ med tänderna blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
