- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
230

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Intryck från Menzel-utställningen i Berlin. Af Axel Wallengren. Med 3 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

230

axél wallengren.

stiga gång. Man tycker sig nästan se
kroppens rörelse ■— så intensivt är denna
spatsertur i den trånga klosterträdgårdens
sparsamma grönska uppfattad. Där ligger
öfver det unga energiska mörka ansiktet
något af trots, lust att röra sig inom friare
former än denna inhägnade plats medger;
och den som spanar efter symbolik
öfverallt, har icke svårt att tänka sig en
djupare idé till grund för denna vackra
studie ...

Man berättar om den gamle rustaren
fältmarskalk Wrangel -— »Papa Wrangel»,
som berlinaren kallar honom -— att han
en gång af kungen skämtsamt förebråddes
för att han som äkta berlinare aldrig kunde
lära sig skillnaden mellan »mir» och »rnich».
— Majestät — svarade gubben Wrangel
och vred sin spetsiga mustasch — das
mag wohl sein. Aber ich weiss doch dass
es heisst Grenad/V und nicht Grenadich —
und das ist die Hauptsache für mir!

Denna obenägenhet för det fullt
precisa är ett äkta tyskt drag — trots allt
tal om det tyska »pedanteriet», som icke
ens tillnärmelsevis har haft hemortsrätt
inom den tyska konsten. Det precisa är
icke gouteradt af tysken — på konstens
område, ligger mera för fransmannen och
italienaren. Det sväfvande, det
vidtutsväl-lande, det obestämdt och dimmigt
längtande i den germanska lyriken har sin
motsvarighet inom målningen.
Kabinettsstycket, denna fina och svåra konstform, har
länge trifts i Frankrike och Italien; men den
ende tyske målare, som i nämnvärd mån
gör Meissonier äran stridig, när det gäller
ett arbete i smått med verkan i stort, är
Menzel, som just därigenom visar sin
begåfning mäktig nog att kunna träda öfver
andra vägar inom det sköna, än de som
utstakas af rasgränser och nationela anlag
för de vanliga dödlige.

De taflor i stark förminskning Menzel
har målat höra till hans allra bästa. Med
fin, spetsig och dock nervöst känslig pensel
har han härvidlag åstadkommit små hardt
när makalösa mästerverk, där teckningen
äger både mjukhet och styrka och där
färgen firar små diskreta triumfer på
nyansernas och halftonernas område. Gång på gång
har jag återvändt till den lilla duken
■>Cerc/e», och jag kan aldrig bli trött på att
betrakta den. För hvarje gång finner jag
något nytt och fint, som undgått min uppmärk-

samhet förra gången. Och pä detta sätt växer
den lilla taflans skönhetsverkan för hvarje
nytt beskådande; den verkar på mig som
vissa poem af Bourget och Oscar Levertin
— utan att äga något som helst i stoffet
gemensamt, men väl i den koncisa och
dock stämningsmättade behandlingen, där
intet är för mycket och intet för litet, där
hvarje färg och linie är på sin rätta plats,
och där lifvets dryck bjudes en liksom
silad genom ett konstnärssinne . . . Taflans
ämne har lockat många målare både nu
och förr; men ingen har så, som Menzel
här, kunnat framställa en episod ur en
furstes lif så enkelt i all sin prakt, så
mänskligt, att all tanke på teaterkung faller
bort och man blott ser hvad man börser
en lefvande människa i en för henne
naturlig omgifning. Kejsaren står där som
en förnäm och godlynt onkel och riktar
några gammal-chevalereska ord till en af
de närvarande damerna. Den gamle fine
herrn är belåten efter en god middag —
en rodnad af utsökt vin skimrar lätt på
hans glatta panna, där fårorna äro ålderns,
icke bekymrens. Han är gammal, men
han förstår ännu att objektivt uppskatta
kvinnlig fägring, och han tycker inte alls illa
om att med farbroderligt galanteri se
defileringen af hvita skuldror och runda armar.
Lifvet är vackert och godt, lifvet är en
stilla fest, och bekymren bo fjärran och
höras i alla fall ej hit, där kristallkronorna
skimra med vand glans och ordensbanden
lysa som blommor, dem man själf planterat
med mäktig, vänlig och en smula blaserad
hand...

Det är en rent af oöfverträfflig
karakteristik i detta lilla fina gubbhufvud. Hvar
och en, som varit i tillfälle att se den
åldrige segerkejsaren, får en förnimmelse
att se honom lefva upp på nytt — så såg
han ut, så visade han sig, äfven när han
gaf sin hvardagliga »cercle» genom sitt
hörnfönster vid Unter den Linden, och
sådant var hans uttryck äfven när han i
sakta mak lät vagnen föra honom ut till
Thiergarten för att hämta ro och lugn efter
furst Bismarcks »regerande».

En annan af småtaflorna med liknande
stoff är »Episod från en hofbal i Hvita
salen» — med samma träffsäkra behandling,
samma delikata ljus- och
rörlighets-verkningar. Äfven det brokiga vimlet i den
diminutiva målningen »På en restaurant under

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free