Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Konst. Intryck från Menzel-utställningen i Berlin. Af Axel Wallengren. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
234
axél wallengren.
den i Sanssoucu sora bäst pågår, i
af-skildhet och lugn, fjärran från det yttre
lifvets buller och brutala, grofva former.
»Den krönte filosofen» sitter längst till
höger om den till hälften afdukade taffeln,
där några frukter gifva intryck af att det
är dessertens behagliga stund; rundt om
bordet hofmän och militärer ur konungens
allra förtroligaste krets, och i bakgrunden
till vänster Voltaires spirituela ap-ansikte,
med ett lustigt och giftigt löje kring de
smala, färglösa läpparne — helt säkert är
det ett mer än vanligt bitande epigram
öfver någon frånvarande eller ett hvasst
omdöme i någon af dagens frågor, som
nyss sprungit öfver hans läppar! Med
fint förstående af att Voltaire måste synas
i viss mån isolerad i detta sällskap, där
egentligen kungen är den ende, sora
förstår honom, har Menzel gifvit den
snillrike fransmannen en violett dräkt, en färg,
som icke återfinnes på någon annan punkt
af duken, än just hos Voltaire.
Hur präktiga äro icke alla dessa
hufvud! Kungen dominerar det hela med en
lugn och djup blick, hofmännen se icke
ut att goutera denne besynnerlige, arrogante
favorit, somliga betrakta Voltaire med ett
halft nyfiket, halft borneradt-nedlåtande
uttryck, undrande att Preussens konung
kan täckas finna nöje i denne visserligen
kvicke, men importune »monsieur», som
har ett outhärdligt hånlöje tillreds för allt
och en stickande skepsis i blicken, som
irriterar och generar deras hederliga
jun-kersjälar .. . Och lakejens min kommer en
att erinra sig anekdoten om bonden, som
kom till slottet i Saussouci och vid
åsynen af Voltaire trodde sig se »en utklädd
apa »!
Karakteristiken i »Taffelrunden» är så
uttömmande och bedårande, att namnen
på de där afbildade personerna få en mera
konkret klang för ens uppfattning, sedan
man en gång sett detta oändligt
omsorgsfullt utförda och fint genomtänkta
konstverk. Man har ju gärna en inre bild af
en historisk och bekant personlighet; den
bild, jag förut hade af Voltaire, har nu
spårlöst försvunnit, och hädanefter ser mitt
»inre öga» endast Menzels Voltaire, när
jag hör den store satirikerns namn.
Denna Menzels förmåga att ge äkta
lifsuttryck åt ansigten återfinner man också
i hans nästan ängsligt lefvande »Porträtt
af en gammal herre» i svart och hvitt,
sorgernas och ålderns färger. —
Jag känner icke säkert det
kronologiska förhållandet mellan Menzels »/
jäm-valsverketn och dansken Kröyers interiör
från »Burmeister & Wains verkstad», sora
jag sett för flera år sedan på
Araalienborgs-utställningen i Köpenhamn, men jag är
dock böjd att tro, att Kröyers arbete är af
ett senare datum än »Järnvalsverket». I
hvarje fall finns dock emellan dessa båda
målningar ett andligt sammanhang; men
där Kröyers målning endast gaf uttryck åt
en något effektsökande ansats, är däremot
Menzels duk ett fullödigt resultat och en
arbetsapoteos, väldig som ingen annan
modern konstprodukt. På samma gång är
den ett slående bevis på konstnärens
outtömliga mångsidighet. Det är dock ett
steg från hoflifvets siden och puder och
guld till proletärens sot och svett och järn,
som icke mången, om ens någon,
konstnär mäktat taga med framgång. Det
larmar och dånar ur denna tafla af mörker
och eld, man hör arbetarnes sträfva röster,
luktar den rök af billig tobak, som stötvis
flämtar ur de små piporna, man förstår
att det är lydiga och starka muskler, som
här slita för att kunna omsätta sig i
arbetslön, för att kunna lefva och lyda
själf-uppehållelsens mäktiga röst.
Och därför känns det som ett ljuft lugn
att komma från denna oroliga tafla, ur det
tunga människolifvet in i ett litet
»Sommarlandskaps» friska och gröna fred, där
endast soliga och väna vågor plaska emot
strandens glatta stenar. Men ännu djupare
är den frid, som med förhöstens kalla och
vemodiga doft andas mot oss ur
»//öst-skogens» tysta dunkel. De sparsamt
lofvade grenarne teckna sig mörka och
kon-turskarpa mot den hvitgrå
skymningshimlen. Men nere i skogen är all skarp
kontur borta, allt flyter öfver i
skymningens mjuka linier. Det enda lefvande
väsen, som synes och bjärt sticker af mot
kvällsdunklet, är en liten hvit katt, som
gifvit sig ut på smygjagt och nu tyst
spejar efter någon liten försenad, oförsiktig
flyttfågel, hvars sista, ängsliga och ensliga
kvitter man tänker sig som det enda och
sista ljudet i allt det half-färgade löfverket,
i denna döende skymning, som snart
öfvergår i natt... Där är ett mildt och
höstligt vemod öfver denna tafla, som känns så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
