Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
gustaf af geijerstam.
— De ha glömt stolen!
— Jaså, de ha glömt stolen. Tror
herrn, att jag går in på seen och sätter
mig på en annan stol?
— Jag rår inte för det, hr Hillberg . . .
— Låt ridån gå ner då! Och vi
börjar akten en gång till.
— Hvad ska’ publiken säga?
— Det angår mig inte. Betjänten, som
anmäler mig, kan ju bära in stolen.
•— Men det blir skandal!
— Det angår mig inte. Om stolen
inte finns där, så går jag inte in.
—- Kors i Herrans namn!
Direktören slet sina gråa hår af
förtviflan, men Hillberg stod på sig,
betjänten bar in stolen, och hertig de Septmonts
gjorde entré som en segrande gud.
Denna berättelse har sin komiska sida,
och en kritisk psykolog skulle tvifvelsutan
i den samma kunna uppleta äfven det drag
af karakterssvaghet, som sammanfaller med
en högt uppdritven själfuppskattning. För
min del vill jag i detta sammanhang
sido-ställa anekdoten med en annan, hvilken
äfven på den tiden berättades. Hillberg
spelade som bekant Macbeth på dåvarande
Nya Teatern, och han spelade rollen
ypperligt. Af någon anledning, hvilken torde
hafva sammanhang med periodens kritiska
fallenheter, tyckte han ej om spöken på
scenen. Han uttalade denna åsikt å propos
Banquos vålnad för direktör Josephson,
och han tillade: »Tag bort det förb—e
spöket! Jag spelar, så det syns.»
Denna historia i förening med klämmen
i den föregående skulle man vid ett ytligt
betraktande kunna vara frestad att taga
som uttryck för en omåttlig egenkärlek.
Man skulle i själfva verket också ha rätt
att göra det, ifall en dylik själfkänsla
uppträdde isolerad och icke i samband med
en eminent och enastående begåfning, och
jag vet ingen af våra yngre skådespelare,
som jag skulle vilja råda att uttala sig på
ett liknande sätt. Man skulle helt enkelt
icke tro dem, äfven om de vågade göra
det. Men när man hörde om Hillberg,
att han ville spela Macbeth utan Banquos
vålnad, så trodde man obetingadt på, att
ifall han försökte, så skulle han också
hafva lyckats. Man trodde på ett dylikt
våghalsigt uttalande, och det allra bästa
var, att Hillberg trodde på det själf. Hvad
som skulle varit tomt skryt hos en annan,
var hos honom helt enkelt yttringen af en
kraft, som var viss på sig själf, en kraft,
som många gånger kunde ledas på
villospår och urarta, men som aldrig hade
medelmåttans särmärke, aldrig sjönk till den
nivå, där det intetsägande börjar. Och
det var ej utan skäl, man under
brytningsperioden i slutet af 70-talet och början på
80-talet gärna nämde Hillbergs namn i samma
andedrag som August Strindbergs. Intet
länder heller en skådespelare till större
berömmelse, än att hans namn nämnes som
en förhoppning eller ett stöd för
litteraturen. Intet kan heller verksammare bidraga
att föra litteraturen framåt, än om sådana
skådespelare finnas, notabene i förening
med direktörer, som skaffa dem repertoar.
Denna sista förutsättning fanns också på
den tid, då Ludvig Josephsons teater stod
som högst. Hvem minns icke det grandiosa
ögonblick, då »Mäster Olof» uppfördes för
första gången, och den krökta
kämpage-stalten Gerdt Bokpräntare i Emil Hillbergs
skepelse genom den skrämda folkhopen gick
fram för att låta sin tunga hand knacka
på kyrkdörren, som stängde folket ute från
det heliga? Det torde aldrig funnits ett
ögonblick i vår senaste teaterhistoria, då
man så tydligt förnummit som en varsel
om möjligheten, att en svensk dramatik
skulle komma att uppblomstra. Ej häller
har någon af de senaste årtiondenas
skådespelare gifvit rikare löften om att fortsätta
de traditioner, hvilka en gång ställde svensk
seen i jämnhöjd med utlandets bästa.
Hvad som grep hos Hillberg var hans
utomordentliga förmåga att individualisera.
Han var rik som få, ägde resonans för de
mest skiftande själsrörelser, och hans stora
maskeringskonst i förening med hans begär
att spela naturalistiskt väckte hos mången,
som såg honom, den föreställningen, att
hans konst hvilade på ett ovanligt
naturstudium i förening med en utvecklad
teknik. Det lider häller icke något tvifvel,
att dessa egenskaper funnos i rikt mått,
om också tekniken småningom visade sig
lida af brister, hvilka först senare
ansträngningar lyckats bortarbeta. Men för min
del är jag benägen att tro, att hemligheten
i Emil Hillbergs konst låg i en intuitiv
uppfattning af mänskliga karakterer,
hvilken understöddes af en sällsynt smidighet
att omskapa sin yttre människa —- mask,
åthäfvor och röst — i full öfverensstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
