Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
emil hillberg.
239
kunna utmärka en man. Men han har
därjämte den verve i lifvet, som bär honom
fram, och han har den jargon, som
bedå-rar kvinnorna, och som gör andra män till
hans afundsmän.
Denne man har en käresta, ett slags
zigenerska med vildt blod och starka
lidelser, en kvinna, som kastar sand i hans
ögon, hotar att skjuta honom och
öfverhufvud försätter den gode Risto i
situationer, dem han hvarken är vuxen eller förut
öfver hufvud kunnat tänka sig. När man
berättar med ett par ord om denna typ,
låter han ej vidare hvarken intressant eller
tilltalande. Men så som Hillberg uttömde
så att säga alla resurserna i denna
skiftande karakter! Han pejlade honom ända
till botten, visade, att där fanns icke en
gnista af ens så mycket som det mest
tarf-liga fysiska mod. Och ändå hade
skådespelaren styrka nog att öfver denna figur
breda ett skimmer af humor, som i den
oförgätliga scenen mellan Risto och hans
beundrande stallbroder. Risto står
nämligen, sedan hans olyckliga hustru dött,
framför spegeln och borstar omväxlande sitt
hår och sina stollar. Vännen inträder och
yttrar efter en brydsam paus: »Hon
gick och dog, hustru din», hvarpå Risto
svarar: »Ja, hon gjorde så.» Hillberg
sade detta sista, i det han såg upp från
skoborstningen och nästan samtidigt
kastade en blick på sig själf i spegeln. Och
fastän väl tio år förgått, sedan jag hörde
det, kan jag ännu minnas den utsökta
blandning af cynism, likgiltighet, bryderi m. m.,
som låg i detta tonfalll. Det visade i en
viss riktning Hillbergs hela konst.
Och denna konst har i ett par af sina
bästa skapelser mynnat ut i en humor, så
stor och så befriande, att dessa roller
säkert tillhöra det yppersta af hvad
Hillberg skapat. Jag menar Bark i »Sanna
kvinnor» och doktor Stockman i »En
folkfiende.» Denna humor utgör tillika en
alldeles särskild sida i Hillbergs artistskap.
Aldrig har denna egenskap visat sig
fylligare än i fru Lefflers »Sanna kvinnor.»
Det är det ofruktbara i kvinnans blinda
underkastelse, hvarom detta fru Lefflers
bästa skådespel handlar, och familjefadern,
hvilken är hufvudpersonen i denna
sorgliga komedi, är en »godhjärtad» man, hvars
dåliga sidor stanna inom familjen, en
lättsinnig »glad karl», som dricker och spe-
HER.TIG DE SEPTMONTS.
lar kort, men som för resten är den mest
oförargliga person under solen och inte
vill göra en katt för när. Han sprider
förödelse omkring sig, men skådespelaren
får därför ej göra honom värre, än han
är. Hans värsta egenskap är just den,
att han är sympatisk, att »ingen kan bli
ond på honom», och Hillberg spelade
också denna det borgliga lifvets instängde och
förolyckade äfventyrare på ett sätt, som
gjorde, att åskådaren nästan kände sig
böjd att hela tiden se honom med hans
hustrus ögon.
Det är egendomligt med stora
skådespelares skapelser, att det ofta går ett
likhetsdrag igenom dem alla, hvilket fast och
säkert knyter dem samman med
skådespelarens person. Liksom det fanns en likhet
mellan så skilda typer som Jago och
hertig de Septmonts, så finns det också en
sådan mellan Risto och Bark. Ja, det
finns till och med ett något, som binder
Hillbergs eleganta bofvar samman med hans
humoristiska gestalter. Det finns nämligen
i humorn alltid ett litet drag af adlad,
förfinad cynism, och säkert är, att den, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
