Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
hilma angered strandberg.
blickligen igen honom, han var precis
densamme som för 10 år sedan, ljuslagd,
fetlagd, frisk, rödkindad.
»Herr Almroth — hvad i all världen»,
ropade hon och sprang fram. Hon svalde
därvid ned en obehaglig känsla, som steg
upp i halsen. De togo hvarandra i hand,
och Anna visste icke, hvad hon skulle
säga eller hur hon skulle taga situationen
— som ett öfverdådigt skämt,
sentimentalt eller allvarligt och litet lidande.
Egentligen var det förtvifladt bakvändt, hon
kände ingen glädje, och hon visste icke>
hur hon skulle kunna anslå en naturlig ton.
»Nej, men det är lustigt, därhemma
stå ni då precist som i tunna, åldras
aldrig», voro hennes första ord, och hon
stod ännu med hans hand i sin i hast
aftorkade, emedan hon icke var säker på,
hvad hon borde göra härnäst.
Han ville knappt se på henne, så
förändrad hade hon blifvit. Mager intill
oigenkännlighet, håret vårdslöst uppfäst,
klädd i en slafsig bomullsklädning utan
bresch och ansiktet skinande af svett.
»Gå nu rundt om, så ska’ jag springa
och öppna frontdörren för er — här får
ni visst inte passera», hindrade hon
bullersamt, »det här är yankee det, ser ni —
här hjälper man sig själf, förstår ni».
Det var ett tydligt bemödande att
taga saken ledigt. Ah bah — hur lefde
inte artisterna i Paris t. ex. — på sina
atelierer — åto med omaka gafflar på
gråpapper ibland! Sådant här måtte väl
han förstå . . .
»Ah för all del», protesterade han
stelt. Stel ville han minst af allt vara,
men han blef det. Han tänkte aldrig
ett ögonblick på att sammanställa detta
förhållande, som var rama allvaret, med
det fria kamratlifvet i Paris, som ju
egentligen bara var lek, konstnärer emellan.
En värld låg emellan henne och honom,
hvilken var svårare att öfverhoppa i
verkligheten än förut i tanken.
Hon sprang röd och nervös in i köket.
»Nils, rusa Upstairs tvärt och sätt
röck på dig — hygga till dig så godt
du kan och kom bara ner, hör du —
Almroth är här, målaren, kära du — som
jag ser ut — och så lämna hela tvätten
— isch.»
Hon ryckte ett renstärkt förkläde från
väggen och knöt på sig. Nils, som satt
vid bordet i all sköns ro i skjortärmarna
utan krage, hviskade:
»Jag ä inte hemma — hvad fan ska’
det tjäna till?» och kilade med tysta steg
upp i sängkammaren.
Hans hustru slog hastigt upp
fönsterluckorna i rummet innanför, hvarvid solen
gassade in, och öppnade dörren till
yttertrappan.
»Var så god, herr Almroth, och stig in
i det här palatset!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
