Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur tvennes lif.
257
Konstnären vore en, lifvet mångfaldigt.
Icke hvad som upprann i hans hjärna
enbart och för hans ögonpar enbart, utan
hvad alla andra ögonpar och hjärnor
sågo och fattade, var det intressanta.
Konstnärens själ var en bisak, tingens
själ var allt. Mer, mer, mer ville man
se, man uppförde af detaljernas
mång-fasonerade klossar groteska byggnader,
som ägde lifvets brokiga färg och
sammansatta stil. Det var ett lustigt arbete,
folks ögon blefvo hungriga och öppna
som rofdjurs ögon, man spanade och
snokade, man skonade intet, allt
håfva-des in, intet var för litet, intet för
obetydligt.
Äfven Nils for till Paris den tiden för
att lära, framför allt lära sig se. Men
han kom hem utan att ha lärt detta.
Hans arbeten hade varit konstiga,
famlande — och de fortforo att vara det —
stundom djärfva, stundom matta, men
aldrig med det nyas klarhet och skärpa.
Hvad ville han? Det visste han nog,
sade han — men han kunde icke tala
om det och inte måla det heller — ännu.
Det fanns några som, oaktadt allt,
fortforo att tro på honom, och de
uppmuntrade honom att gå på, han skulle
nog finna sig själf, blott tekniken blefve
färdig.
Men där utifrån blefvo ropen allt högre,
och ekot hemma ljöd allt starkare. Den
ena talangen efter den andra slog ut som
rosor efter juliregn, saftiga, starkt
doftande, rika i medvetandet af att äga
ordet till gåtan, af att veta, hvart de ville
gå. Det jäste och sjöd af alstringsmod
bland de unga.
Då blef Nils tystare och knarrigare,
målade nervöst och prydde väggarna
med halffärdiga och bizarra dukar. Någon
gång i kamratlag kunde han öppna
munnen och tala om helhetsverkan och poesi
och konstiga färgmotsättningar, som
väckte skratt. Man sade, att han var en
Ord och bild, j:c årg.
gammalmodig drömmare, som måste
rycka upp sig och krypa fram ur sitt
fantastiska hörn, där himlen lyste
onaturligt blå och ingenting var sant — ut i
det nya och kraftiga sanningsljuset. Blefve
han icke sann, så doge han aldrig till
konstnär.
»Hur tusan vet ni, hvad som är sant»,
sade Nils Fredman lugnt och gäckande,
men i grunden bar han respekt för detta
nya, som han icke älskade och icke kom
någon vart med. Den tvifvelaktiga
respekt man hyser för makten. Hur kunde
han tro, att han var på rätta vägen?
Vore den rätt, så hade någon annan gått
den för länge, länge sedan. Detta var
den hemliga orsaken till hans lama tvifvel.
Och så gick det nedåt mer och mer.
Han skydde sin atelier, han gick och
dref — och så förlofvade han sig. Hon
var en glad, föräldralös flicka, som sjöng
och dansade — allt på ett artistiskt sätt.
Målarkonst förstod hon sig icke det
minsta på men väl på konstnärer och
konstnärslynnen. Hon hade en del excentriska
idéer, och aldrig hade den glada värld,
i hvilken hon gjort sig hemmastadd, så
som hon skulle hafva gjort det i
hvilken värld som helst, synts henne som
ideal. Hon hade ett starkt, nyfiket
begär efter lifvet, det som pulserar och är
i sig själft, det som kunde omsätta intill
märgen hennes oroliga krafter och
möjligheter. När hon därför förälskat sig i
Nils Fredmans ärliga ögon och hela
ställningen var henne klar, föreslog hon:
»Vi reser till Amerika — du kan ju
själf se, att du inte passar till målare,
och jag är inte ett dugg rädd för att ta
uti. Jag tycker det ska’ bli lifvadt.»
Så enkelt föreföll det henne. Var
det något att hålla på, detta att sudda
och kläpa, förstöra sina bästa år pä
ingenting! Hvad han lärt måtte han väl
kunna använda på »lättare saker», som
skulle ge dem pengar.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
