Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
hilma angered strandberg.
Den glada friheten, känslan för
skönhet, idéer och sädant där — det måtte
de väl kunna hafva kvar i alla fall. De
skulle få det så festligt och lyftande som
en jubelsång. Så kunde han måla
»emellanåt». Hvem vet — kanske kunde det
komma något underbart — märkvärdigt
där i det stora okända, som med ens
gjorde honom till målare.
Nils lyssnade och hade sina tankar
för sig om jubelsången. Men han
kämpade sin kamp mellan hopplöshet och
förtviflad målarlust, och när han var
färdig därmed, reste de.
Anna lifvad, spänd som på ett äfventyr.
Nils längtande att komma från alltihop,
med sin konstnärssjäl öppen för det nya
i företeelserna och med ett visst vekt,
lojt något i sin naturs lönnvrå —
fri-gjordt och stadt i tillväxt.
Allt möjligt hade de försökt på, Nils
hade icke spår till affärssinne, och Annas
rappa förslagenhet räddade dem oftast.
Försakat hade de, svultit lite grand, och
sist hade de hamnat i Chicago, där
Fredman ritade dekorationsmönster till gafflar.
Sedan visste män ingenting om dem i
Sverige.
Så var deras yttre lif under tio år —
kortare än halfva denna tid föreföll det
i den nya världen. Verkligheten tog
fast i dem så helt, att allt som i deras
naturer fanns till bruk därför, allt rent
urmänskligt, växte ut och blef starkt —
allt som sträckte sig mot andra mål
krympte samman och vissnade. Men de
togo ock af denna verklighet hvad den
hade att gifva. Anna ibland på trots,
ibland af renaste lefnadslust — alltid
medvetet. Hon trodde pä ödet, som helt
enkelt för människorna på den väg de
äro dömda att vandra. Nils böjde sig
också för det, som nu en gång »var»,
han berodde en god del på sin hustru,
njöt af frihet från tvång, ty han var en
osällskaplig krabat, af det regelbundna
arbetets hälsa — af den bestämda
af-löningen, som kom hvar vecka. Hans
vilja sjönk i en behaglig dvala, kroppen
mödades, men själen hade rättighet att
slumra. Det var nu en gång afgjordt,
att hans drömmar icke kunde realiseras,
det blef ett faktum, att han aldrig dugt
till målare. Omöjligt skulle han kunna
afgöra, om det var smärta eller en viss
lättnad han erfor öfver detta. Lediga
stunder for han ut till landet och tog
studier, det var hans rekreation på samma
sätt som cigarren var det.
Men med allt detta — bidade de.
På hvad? Efter hvad? Det visste de ju
icke, kunde icke veta det. Ja, de
uttalade det icke, förstodo det icke ens. Men
de voro barn, sorglösa konstnärsbarn,
de buro på ett beständigt hopp,
stundom stärkt till en känsla af fest, af
spännande högtid, ett kittlande stämningsrus.
Ett bref kunde framkalla det, en
affärsmöjlighet kunde göra det. Detta hopp,
byggdt på ingenting, var egentligen
grundtonen i deras själar.
Stunder infunno sig af trötthet, af
nakenhet, af leda, af ångest, af nästan
förvirrande skrämsel. Hvad gjorde de här?
Hvad var detta för lif? Skulle de
fortsätta, åldras, dö — och ingenting annat
komma? Då sågo de den nyktra
sanningen af denna tillvaro utan ära, utan
skönhet, utan människor, som det lönade
sig att taga upp en täflingskamp med,
i slit och kraftförbrukning, klart i
ögonen. Och de olika dämonerna i deras
bröst väcktes till lif.
Men det gick öfver. Det ena
vågsvallet aflöste det andra i dessa rörliga
sinnen.
Deras sätt att vara, tänka och tala
hade småningom tagit intryck af
omgifningen. Arbetande människor se rätt
på sak, tala rätt på ämnet, tänka rätt
på sak, och deras åthäfvor blifva som
det faller sig ändamålsenligast.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
