Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
hilma angered strandberg.
skorna vet ni», berättade hon ifrigt med
ett öfverfullt hjärtas begär att få tala
om sitt.
»Jaså», småskrattade Almroth, »fru
Fredman tar det antagligen från
intellektuel och artistisk synpunkt — studerar
folklifvet. Men det erbjuder ju rakt
ingenting originelt här.»
Under denna lätta, likgiltiga fras
genomströmmades hon af mod och en
varm hemkänsla, det gamla sjönk i
bakgrunden, omgjutet af en blek, kall glans.
Hon såg målarens diskreta blickar
halka öfver de kalkrappade väggarna,
godtköpsprydnaderna, henne själf i den
röda plyschstolen. Hon tog sig nog
omaka ut där. Den som arbetar bör
hålla sig till trästolar och simpla tyger.
Endast den som icke arbetar hör
samman med bekvämlighet och mjuka
resårer — sådant kallas för stil.
Hon blossade — obarmhärtigt lyste
solen in, obarmhärtigt blef för henne
detta gamla med sina ideal — hvem hade
bedt honom komma och —
»Nå det är ju väl att fru Fredman
trifs härute», slog Almroth om, »tänker
herrskapet inte på att resa tillbaka till
Sverige?»
»Nej, hvad i all världen skulle vi där
att göra, man tjänar ju inte på
någonting — här gör vi det bra, se’n vi
kommit oss för — vi tjänte nog mer i Östern,
men här är billigare».
Utan intresse för det
penningförvärf-vande dagsläpet i Amerika, frågade
målaren nu af höflighet:
»Men har Nils verkligen öfvergifvit
konsten?»
»Ja, inte är det att stå efter härute,
må ni tro, han målade lite taflor och
sålde till agenter nere i Newyork, men
det blef inte 15 dollars i veckan!»
Hon tillade i ett plötsligt begär att
slå ner det, som icke blifvit deras:
»Det är inte här som hemma, att man
betalar oförskämda pris för skräp, som
vanliga målare peta ihop — man
betalar inte mer för konst än för annat arbete
— hvarför skulle man det? Mycket så’nt
där dussinarbete, som hos er kallas för
konst, använder man här till skyltar».
Detta var för starkt, och Almroth
fann henne banal.
»Såå», med kylig sarkasm: »skada
att de inte ha något att visa på sina
tafvelutställningar, jag tillstår, att jag inte
så noga gifvit akt på skyltarna».
Innan han sagt ut, öppnades dörren,
och herr Fredman fann för godt att
presentera sig, iklädd krage och halsduk och
med håret tätt klippt à la yankee.
Hans försök att spela öfverraskad
misslyckades fullständigt.
»A-hå», mumlade han, »mjuka
tjänare, har du hittat hit? Hur står det till
hemma i Sverige?»
Han slog sig ned bredvid Anna och
tog okonstladt hennes hand. Den var
hård och grå liksom hans, deras ryggar
lutade, deras gestalter voro vissna, men
ögonen hade ett spändt, klarvaket uttryck.
De började likna hvarandra.
Almroth blef rörd. Det låg
stämning i detta: två stackars urspårade
människoöden! Blott de icke framträdde
som förnöjda kälkborgare med pretention
— i denna afskyvärda oskönhet. En
enkel koja med bjälkar i taket hade tagit
sig bra mycket pittoreskare ut som ram.
Nils var fåordig och stram. Då Anna
nu kilade ut i köket, slängde han upp
fötterna på den stora kaminen, som stod
där blank och tung, och började tugga
tobak med nervös ifver. Almroth kände
sig förlägen och sade i oviss ton:
»Jag störde dig väl inte?»
»Nej vars, jag tog fritt i dag, jag
arbetar på styck, det är trefligare, då är
man friherre».
»Det är —ju—teckning för
konstindustriela —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>