Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur tvennes lif. 297
»Åhnej, jag är filare nu — här —
på Strettons järnbruk», sade Nils
rodnande och pekade ut åt den flacka, soliga
prärien.
»Såå — ja-så», svalde målaren
taktfullt ned sin ofantliga förvåning, »du
har ändrat yrke, är det inte mycket
tröttsamt för ovana personer?»
»Förstås att börja med, men det är
friskt och trefligt — det konstindustriela
subbet är inte stort bättre än konst —
svårt att få något stadigt — nej för all
del, vi har mycket trefligt därnere hos
Stretton — ett par hyggliga tyska
pojkar på schappet — och Strettons
betalar reelt och ordentligt».
Almroth visste icke, hvad han skulle
svara.
»Jaha — det var ju roligt — men
du fortsätter att måla ser jag», räddade
han sig pekande på studierna.
»Ah, det är smörja», sade Nils
be-sväradt.
»Du ser inte konst härute, antar jag».
»Jo bevars», nu kom det öfverlägsen
kläm i tonen, »det är nog konst här,
fast europeerna inte behaga se det, det
växer upp talanger som svampar — när
det börjar nå’nting här, så går det
rasande kvickt — så om tio år så kan
svenskarne börja imitera amerikanarne,
se’n de tröttnat på att imitera
fransmännen !»
»Hm», sade Almroth blott.
Stackars karl!
Efter en stund: »Olyckan har gjort
dig bitter, Fredman».
»Olyckan», parerade Nils med hög
röst och kastade ned benen på golfvet,
»du tar djäkligt fel, Almroth, tror du
jag ångrar, att jag rest hit?»
»För all del», vek målaren undan för
den hetsiga tonen, »tag inte vid dig så».
»Nej», afbröt Nils, hans ensamma
tankar bröto sina stängsel, »du får
ursäkta mig, men jag sätter inte svenska
konsten mycket högt, den där moderna
skolan är inte mitt begrepp om konst.
»Hvilken skola?» inflikade Almroth
ironiskt.
Men Nils hörde inte på.
»Konst — det ska vara konst det
— ja jag menar det ska’ vära som en
fest — det ska’ vara som det man inte
kan se — inte kan höra, inte kan känna
— det ska’ vara som att sväfva på skyar
— man ska se det som ett helvetes stort
helt — ska’ det vara efterhärmning af
det här usla lifvet — då tar jag det
hellre in natura — som här.
Här ser du är det lif — ja det är
lif, som nästan är konst, så tar det en
— med hull och hår — det är en så’n
djäkla kraft i allting — det är så stort
tilltaget, så styft uttänkt — jämt ser man
resultat ■— och i det är det poesil Man
lefver så det sjunger i en, fast man bara
är filare. Nåja, det där begriper inte
europeerna. Men en så’n som jag, som
ville måla —»
Flan kom plötsligt ihåg, att kamraten
där var konstnär, och tillade förläget:
»Jaja, man är ifrån det där boschetnu».
I luften låg ett olidligt tryck. Den
elegante herrn där med sina hvita
händer —• allt ljust, korrekt, lifsgladt,
segervisst — hvad fa-an gjorde han här!
Almroth beslöt att bringa litet sol i
detta mörka ansikte. Då Anna kom in,
reste han sig och sade glädtigt:
»Jag hade egentligen ett ärende till
er, vänner, jag önskade se er en dag i
utställningen — det vore ett nöje för
mig — i morgon t. ex., 4 juli, då har
du väl ledigt, Fredman?»
De båda makarnas anleten fingo ett
tvekande, besväradt uttryck. De
mumlade något midt emellan »tack» och
»jag-vet inte.»
»Afgjordt! Jag väntar vid norra
ingången på morgonen, vi se hvarandra
alltid.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
