Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ur tvennes lif. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur tvennes lif.
263
Den stora frihetsdagen, Amerikas
största dag, rann upp med glödande sol.
Hon lyste öfver jätteparken i utkanten
af världsstaden, öfver de hvita palatsen
med flaggspelet klingande i gult, purpur
och blått, öfver kanalens silfvervatten,
där svarta gondoler gledo fram, öfver
republikens mö af skrytsamt glänsande
guld och jättefontänen, gnistrande af lif,
öfver Michigans krusiga, skimrande blå,
öfver hela denna myllrande, vaggande
massa af folk af alla stånd och åldrar
och släkten och tungomål, som vältrade
in genom portarna till Hvita staden för
att fira 4 juli på världsutställningens grund.
Lysten efter prakt, rusig af
östervärldens lockelser gungade den fram på
detta glittrande haf af ädla linier, af
gigantiska proportioner och glödhvit glans.
Men i dag var amerikanens egen dag.
Som en hvitblå symfoni tonade
stjärnbaneret öfver Jackson Park.
Tusen sinom tusen randiga dukar
vajade öfver palats och kiosker, logo från
estrader och tempel, fladdrade för brisen
från Michigan, bredde sig ut mot
Amerikas himmel, svingades öfver små
hufvud, höjdes af starka armar, insvepte
hela detta kosmopolitiska vidunder på
helig frihetsmark i en enda sky af
döfvande hänförelse.
Öfverallt från tribunerna höllos
brinnande fosterländska tal, musiken brusade,
knallhattar smällde, parader tågade fram,
fanor svajade, symboliska vagnar trängde
sig genom de trampande massorna,
negerhymner blandades med spädayankeekörer.
Men därinne i konstens och
konstindustriens salar var stilla tyst.
Främlingarne logo trött åt larmet därute, de
kallade talen braskande fraser och
paraderna teatergrannlåt. De skrattade åt
barnsligheten, vände ryggen åt
talarstolarna och gäspade. Hvad de ville hafva
var amerikanens dollrar, i öfrigt skänkte
de honom en axelryckning.
Fredmans hade väntat en god stund
vid ingången förgäfves på Almroth. Då
beslöto de att se sig omkring och
återvända senare, hvilket antagligen stämde
bättre öfverens med svenskens begrepp
om morgon.
Yrvakna likt utflugna burfåglar
trip-pade de fram på de vattendränkta
chaus-séerna. Anna i sin hvita, tunna dräkt
med vederbörlig solfjäder och lätta skor
var föremål för Nils’ oupphörliga
beundran. De njöto åf en fridag som
skolungdom. Men alla dessa färger och
detta jubel blef dem först öfvermäktigt
likt den bräddfulla pokalen för den af
törst försmäktande. En skugga, en fläkt
af smärta lade sig öfver deras stämning.
Men modet steg, de andades ut fullt och
djupt, de kramade hårdt hvarandras
händer, de irrade hit och dit, gnolade med
musiken, hoppade odygdigt på de
hög-bågiga broarna.
Småningom grepos de af massornas
yra, de följde med strömmen till den
stora frihetsklockan och klappade
händerna åt talarne, de köpte små flaggor
och viftade, de marscherade fram med
karnavalen under skratt och upptåg.
De kände sig som människor med
rätt att lefva.
Det här var frihet, det här var glädje.
Säg, hade Puttan känt en sådan glädje
i det gamla landet? Och visste Puttan
hvarför? Jo, här fanns hopp, här var man
likställd medborgare med de allra bästa,
de som burit fram slik härlighet i sina
tankar, syner och ord, och ville man
bara, så kunde man själf nå så långt,
därför kände man aldrig trycket af sin
litenhet.
BJa> ja& skall verkligen ta i — det
är ju dumt att gå så där och kasta bort
sig», resonnerade Nils bredt och flytande
och stack sin arm under Annas. Han
blef alltid praktisk och energisk, när han
erfor eggande glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
