Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ungdomserinringar om Björnstjerne Björnson. Af Lorentz Dietrichson. (Ur »Svundne tider».) Öfversättning för »Ord och bild»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGDOMSERINRINGAR OM BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON.
2 73
stedt var alldeles hänförd af Björnson, »der
blonde Nordlandsrecke», som han kallade
honom, och vid vårt nästa besök — en
oförgätligt intressant afton — träffade vi
äfven Carrière där. Bodenstedt
meddelade oss sin ännu otryckta dikt
»Andreas och Marfa», och Björnson
berättade historier från sin italienska resa,
uppehöll sig i synnerhet vid sin vistelse
i Schwaz i Tyrolen, en liten stad, som
han alldeles hade vändt upp och ned
på genom att i stadens tidning skrifva
om kommunala stridsfrågor på sitt
vanliga sätt, och när så striden stod i full
låga, lämnade han staden i det vissa
medvetandet, att han haft ett gagneligt
inflytande på det stagnerande lifvet i
detta Kråkvinkel.
Vi tillbragte för resten alla kvällar
tillsammans, så länge jag var kvar i
München, antingen i hans eller i mitt hem
eller ock på något kafé, där vi då
vanligen fingo ett enskildt rum. Björnson
hade just slutat sin »Sigurd Slembe»,
den var ännu icke tryckt, och
manuskriptet var afsändt till Danmark. Men
detta hindrade honom ej att uppläsa
nästan hela stycket för oss, han
berättade då inledningsvis om den ena eller
andra situationen och reciterade sedan
hela långa stycken med den enastående
skådespelaretalang, som är honom egen.
När vi dä sutto där i mitt rum i
skymningen framför kaminen med den
sprakande elden och Björnson gick af och
an på golfvet bakom mig och
deklamerade, under det jag lyssnande stirrade
in i elden — ja, då tycktes de mig röra
sig omkring oss i rummet alla dessa
stora skuggor, som han väckte till lif,
Thjostulf Aalesön och Sigurd och
Harald Gille,. det var nästan kusligt så
illusoriskt kunde han frammana den natten,
då kungen dräpes, eller uppträdet vid
Björgvinds bro eller finnflickans scener.
Så kunde han afbryta midt i en seen:
Ord och bild, J:te årg.
BJÖRNSTJERNE BJÖRNSON (ML’NCHEN 1862).
»När du kommer till Rom och träffar
gamle konsul Bravo, så skall du förstå
Harald Gille bättre», och det var sant.
Han hade vid denna tid redan skrifvit
de lyriska dikter, som senare sågo dagen
i tidningar och tidskrifter, och till hvilka
Kjerulf komponerat musik, och han kunde
läsa dem utantill på det mest gripande
sätt. Särskildt minnes jag, huru han
reciterade »Prinsessen sad höjt i sit
jomfrubur», hvilken aldrig senare, ej ens när
den sjungits med Kjerulfs melodi, gjort
samma öfverväldigande intryck på mig,
som när han själf läste upp den en sen
aftonstund på »Café Tambosi» vid ett glas
italienskt vin. När vi skildes åt, hade
han vunnit mitt hjärta för långa tider,
och hur långt än lifvet fört oss i sär,
stiger den genialiske skaldens bild fram
för mig i oförminskad klarhet, så snart
jag tänker på dessa München-kvällar,
och ännu i dag efter trettiotre år måste
jag känna mig stå i tacksamhetsskuld
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
