Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ungdomserinringar om Björnstjerne Björnson. Af Lorentz Dietrichson. (Ur »Svundne tider».) Öfversättning för »Ord och bild» - Goethe an Hans Alienus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade jag — men han gaf ingen närmare
förklaring af hvad han menade. Men
när jag återkommit till Stockholm, fick
jag ett bref ifrån honom uteslutande i
anledning af detta. Det var skrifvet med
hans välkända, breda, starka och
själfmedvetna handstil och löd helt kort och
godt:
»Jag vill att du skall läsa »Sigurd
Jorsalafar». Jag gjorde mig själf den
blodigaste orätt genom att sammanblanda
framställningen med själfva stycket. Det
är icke »rått», det är ett bra och starkt
stycke. Läs det nu, så gör du mig en
tjänst. Du skall icke känna igen det».
Slutligen var Björnson den, som gaf
första uppslaget till att jag kallades hem
till vårt universitet. Under besöket i
Sverige 1873 fick han tillfälle att på nära
håll se, hvad jag hade uträttat i
Stockholm, och då han kom hem, tog han
det steg, som för mig fick så stora
följder. Det var nog enda gången i sitt
lif, som han allierat sig med professor
Monrad, i det han till denne skref ett
af sina korta, kategoriska bref af ungefär
följande innehåll: »Vi måste hafva hem
D. Laga att han blir kallad till
universitetet». Oförnekligen var det också
Björnson som genom sin agitation i
frågan om konkurrens om professuren i
nordisk litteratur mest bidragit till att
förhindra mig från att den gången söka —
något som han sedan själf beklagade —
så det var nu egentligen blott afbetalning
på en gammal skuld.
Sedan har jag knappast sett honom.
När jag kom hem, hade han flyttat till
Gudbrandsdalen, och när sedan de
politiska förhållandena ställde honom i
spetsen för ett parti, hvars syfte jag för min
del ej tror tjäna vårt fosterlands jämnt
framåtgående, sunda utveckling, upphörde
vårt umgänge.
Hans, gedenk in deinem Wahn
was die Jugend zieret!
Meinen Faust hat dein Roman
schändlich parodieret.
Auf den Kopf — welch’ ein Geschick! —
fröhlich frei dich stellst du,
dann mit Hühneraugen-Blick
forschest in die Welt du.
Warst mir doch ein wenig lieb —
nach was mir gelungen,
über’s Leben siegen, trieb
heiss ein Wunsch den Jungen.
Dass Triumpf ich fand im Streit,
dieweil du musst schwanken,
nennst du Mittelmässigkeit —
heisst nun das mir danken?
Das ist meines Wirkens Lohn!
— Was ich einst verschuldet
trag’ ich leicht, denn ich, mein Sohn ,
hab’ gelebt, geduldet.
Mit den Grossen geh’ ich, stumm,
aus der Welt genommen …
“Hänschen, geh und sieh dich um”
sag, ob gröss’re kommen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
