Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sjätte häftet
- Bref till Verner v. Heidenstam. Af Ignotus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
BREF TILL VERNER v. HEIDENSTAM
.
De ord du i din uppsats »Om
inbillningens logik» uttalat, broder
Verner, gingo mig rakt till hjärtat.
De hafva skingrat det töcken, som
legat öfver min själ, allt sedan den
smädaren Ibsen genom Ulrik Brendels person i den
mot mig riktade pamfletten Rosmersholm
gjort mig till ett åtlöje inför den hop, som
vi båda lika djupt förakta. Förvisso
jublade packet öfver en sådan figur, som
tidsguden skapade. I och med Ulrik Brendels
person trodde de, att det gamla romantiska
snillet, som intet presterat, men allt
varit, allt kunnat, allt förmått, fast dess
förmåga aldrig trädt i dagen, skulle fått nådestöten.
Men de okända makterna — jag begagnar
pluralisformen, ty liksom du lutar jag åt
polyteismen — vare tack, det har funnits
en, som förstått, att det just är dygden
hos det högsta mänskliga, att det ej
manifesterar sig. Att tänka sig, att det skulle
visa sin kraft är — hånet i Ulrik Brendels
person till trots — lika orimligt som att
begära, att andra delen af Göthes Faust
skulle blifvit förstådd af hans samtid. Du
har, i parentes sagdt, rätt däri, att Göthe
var medelmåttig i det mesta, men i ett
och annat visade han dock, att han till
potensen innehade den verkliga,
obegripliga storheten.
Hur snillrikt har du icke gifvit form
åt min innersta människa — för så vidt
som något sådant som formgifning
verkligen kan anses innebära något plus
utöfver den inre tanken! Af hela din
uppsats hafva följande ord mäst gladt mig, då
de synts mig alldeles träffa hufvudet på
spiken: »Vetenskapen», säger du, »har
tilltvungit sig rättigheten att af läsaren
fordra eftertanke och insikter. Kant har
lof att ligga svårförstådd. Men angående
diktning och konst tilltror sig hvilken
lekman som helst att tvärsäkert kunna uttala
riktigare omdömen än själfva utöfvarne,
som hafva ett lifs erfarenhet». Dessa ord
vidröra frågans kärnpunkt. All kritik, för
så vidt den är obehaglig för författaren,
är därmed slagen till marken. Hvad
betyder den hop, som gifva oss beröm eller
klander, de må nu vara vaktmästare i ett
ämbetsverk eller samtidens mest uppburne
kritiker, de må nu heta Pettersson eller
Brandes. Den, som själf icke känt
njutningen af undfåendet af en poetisk tanke,
är alldeles ur stånd att bedöma ett
andligt foster. Det borde dock vara en
själfklar sats. Och för öfrigt — hvad betyder
det, om vi förstås af samtid och eftervärld?
Ja, hvad betyder det, djupare sedt, om vi
verkligen föda våra andliga barn till
världen? Hur simpel och plump är icke
födandets akt gent emot den nobla andliga
konceptionen? En tänkt dikt, en aldrig så
dunkelt känd poesi är människan värdigare
än all faktisk poesi, till och med än den
som återfinnes i dina böcker, förlåt mig,
bäste Verner!
Hur klar och enkel är icke den
ståndpunkt de nyss citerade orden innebära!
Jag har skrifvit vers och — gunås —
äfven läst andras vers i hela mitt lif,
därför förstår jag andras vers bäst af alla.
Det är nu visserligen sant, att
akademici och andra fackmän oftast intet
begripit af det väsentliga i samtidens diktning
och konst. Hur ofta har icke eftervärlden
med svett och möda måst samla ihop
spillrorna af den konst, som samtidens
fackmän gjort allt för att trampa på? Så har
det varit och så kommer det nog att
förblifva, äfven om du, min Verner, skulle
lyckas förmå samtiden att tro på skalden
Ignotus! Men märk skillnaden mellan oss
och dessa fackmän! Dessa senare hafva
alltid begärt en yttre manifestation för sin
tro på en viss konst; under det att vi,
»de sanne gudasöners skara», begära intet,
intet!
Fienden säger: det är icke nog, för att
vara en god domare i konstnärliga och
litterära frågor, att man är mycket beläst.
Ja, det hjälper ej ens, att man själf
producerar konst. Våra antagonister tala så
mycket om yrkesfördomar, som städse
skulle visat sig vara hämmande för
framkomsten af det verkligt nya. De säga:
hvar finnes den store kritiker, som lär
allmänheten att förstå och uppskatta sin
samtids nya konst? Är han den lärde
litteraturforskaren? Sällan. Ar han den store
skalden? Sällan. Den förre förstår oftast
den äldre produktionen bättre. Den senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0312.html
