Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00
MATHILDA LÖNNBERG.
Vi göra först ett slag uppåt Horns udde,
men så gå vi rakt på vårt mål —
Ysundaviken.
Det är tidigt på morgonen, men
vinden år ändå ljum. Vågorna glittra i
solen, de se riktigt inbjudande ut,
blå-klädda och med hvita slöjor helt nätt
virade om sina hufvud. Himlen är klar,
allt lofvar en angenäm färd.
Där borta utbreder sig sjön så stor,
att man knappast kan skönja det andra
landet. De blå Vångabergen kunna lika
väl utmärka ett moln som en strand,
och där bergen sluta, försvinner landet
helt och hållet.
Där ligger en något större ö tätt
intill fastlandet, blott skild därifrån genom
ett smalt sund. Ön är klippig och var
fordom öfverväxt med barrskog. Denna
är nu afverkad, men björkplantor spira
upp mellan bergen, och om några år
skall ön åter vara iförd en grönskande
skrud, ehuru den nu visar sig kal och
förödd. Bukten mellan ön och
fastlandet är synnerligen intagande. Hvilken
förtjusande färgskala af gröna toner!
Först vassen tjock och blågrön, så en
sidländ äng med frodigt gräs, kantad
med ek och hassel. Sedan höjer sig
marken, och de hvitstammiga björkarna
följa efter dem. Där bakom kommer
barrskogen och klättrar djärft uppför
branterna men stänger på samma gång
utsikten inåt land.
Vinden mojnar ut några ögonblick,
seglet fylles icke mer, vi ligga still
midtför denna bukt. Målaren tager fram
sitt album, och den unga franskan
utbrister i ett: »Ah joli! Très joli!»
Men så kommer en liten bris
dansande öfver vågorna, seglet fylles åter
igen, och snart ila vi förbi det fagra
Ängnäs, som ligger där så leende på
sitt lummiga näs. Det aftecknar sig mot
en bakgrund af skogiga berg i en
omgifning af ekar och alar. Glan slår ar-
marne omkring det i förtjusning, och
framför sväfvar en liten björkbeklädd
holme lik en farkost på vågen, under
det att bakom oss sjön utbreder sitt
vida, mörkblåa vatten — en graf för
minnen från förgångna tider, hvilka stiga
upp och gå igen i drömmar om hvad
som varit.
Men vi skynda framåt. Angnäs
försvinner bakom uddarne, vi glida in i
Ysundaviken. I början bred men sedan
afsmalnande mellan de höga stränderna,
har den fagra viken ett illa beryktadt
farvatten, och i själfva verket komma
nu kastbyar från alla håll. Focken
fladdrar, och bommen går oupphörligen öfver
från den ena sidan till den andra. Den
unga franskan är förskräckt, så
förskräckt att hon glömmer sitt: »Très
joli!», hvilket annars skulle äfven här
hafva sin fulla tillämpning, ty vackrare
stränder torde man få söka länge efter.
Till vänster resa sig berg, klädda
med barrskog ända till toppen, men med
ett bräm af löfträd nere vid sjöstranden.
Här och där sänka sig bergen för att
låta en liten bäck hoppa ned i Glan.
Ack, han hoppar icke i år! Svag och
tynande smyger han fram öfver stenarne,
han orkar icke brusa och skalkas med
de telningar, som växa vid hans väg,
han håller icke lekande sin spegel upp
emot blomstren på stranden. Han
släpar sig framåt lik en liten
tvinsotspatient och förintas i sanden, innan han nått
sitt mål. Annorlunda tedde han sig förr.
Yr och glädjedrucken sprang han fram
ur en liten skogssjös famn för att söka
sig en väg till Glan. Muntert hoppade
han emellan stenar och tufvor och
störtade sedan med ett djärft språng i den
stora sjön. Högt sorlande talade han
om det ensliga stilla vattnet, från
hvilket han kom och som låg där emellan
bergen, mörkt och drömmande. Då bar
han på sin våg månget ord af undran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
