Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En sommarvandring i Östergötland. Af Mathilda Lönnberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 00 MATHILDA LÖNNBERG.
294
undvara både bref och andra
underrättelser.
Margreta gjorde nya bekantskaper.
Ofta såg hon en skogvaktare, som
lifligt slog an på hennes ungdomliga
fantasi. I den prydliga uniformen med
bössan öfver axeln såg han så ståtlig ut
som en herre, och när han följde sin
husbonde på jakt, tycktes han höra till
sällskapet. Han talade med herrarne,
och de lyssnade till hans ord. Det
förekom Margreta, som vore det knappast
någon skillnad på grefven och hans
skogvaktare, och var det någon, lutade det
uppenbarligen till skogvaktarens fördel.
Denne var omkring trettio år samt
högväxt, mörklagd och ståtlig. Grefven
däremot hade redan hunnit till
femtiotalet och var liten och ljuslagd. När
han talade med sin skogvaktare, måste
han se uppåt, och denne sänkte sina
bruna, strålande ögon och såg ned på
husbonden under det att ett ironiskt
småleende ofta krusade hans stora, svarta
mustacher.
När så en vacker dag denna
ståtliga företeelse synbarligen började gifva
akt på Margreta och närmade sig henne
halft nedlåtande, när han utmärkte henne
vid midsommardansen och gjorde en
omväg för att följa henne hem från
kyrkan och språka med henne, då klappade
den unga flickans hjärta högt af glädje,
af tillfredsställd fåfänga och af beundran
för den ståtlige mannen. Dessa känslor
öfvergingo så småningom i kärlek.
Margreta och skogvaktaren blefvo snart
trolofvade i tysthet. Hon inbjöds att
besöka hans hem, och hvad hon där såg,
minskade icke kärleken. Ty
skogvaktar-hemmet var så prydligt med sin nyss
rödmålade stuga, på hvars gafvelrösten
sutto utskurna hjorthufvud, och den lilla
trädgården med sina blomstersängar,
bärbuskar och fruktträd gjorde det ännu
täckare. Det inre tarfvade mycket väl
en ordnande husmoders hand, men
Margreta gladde sig i hoppet, att denna
hand skulle blifva hennes. Hon väfde
i tankarne nya rödrandiga gardiner till
stugan och skurade kopparkärlen blanka
i det tillkommande hemmet. Hvad gjorde
det, att det låg midt i djupa skogen och
att veckan kunde förgå, utan att någon
kom dit? Det var nästan så mycket bättre.
Skogvaktaren talade väl icke om,
när de skulle gifta sig, men Margreta
tyckte också, att det gjorde det samma.
Hon ansåg sig säker på hans tycke, ty
ingen annan flicka såg hon honom
någonsin sysselsätta sig med, knappast tala med.
Folk sade väl, att skogvaktaren skulle gifta
sig med grefvens huspiga, men Margreta
fäste sig så mycket mindre därvid, som
hon äfven hört, att denna flicka länge stått
högt i grefvens gunst och att det var
för hennes skull som grefven ännu vore
ogift. Emellertid väntade Margreta icke
utan otålighet, att hennes käraste skulle
yttra sig, ty midsommaren var snart
inne, och då komme säkerligen hennes
matmoder och frågade henne, om hon
ville stanna kvar. Men ingenting
förspordes.
Tung i hågen gick den unga flickan
en afton ut i skogen för att mjölka.
Som hon så gick, kom en af
skogvaktarens stöfvare framspringande och
vänslades med henne. Strax därpå stod
hundens ägare småleende och glad inför
henne.
»Det var väl mött», — ropade han
— »jag hade just som ett ärende till
dig, Margreta.»
»Så-å» —- svarade flickan, och hennes
hjärta slog nästan hörbart —, »och hvad
skulle det vara?»
»Ah, just inte så mycket» —
svarade han muntert —, »Margreta säger
väl upp tjänsten till hösten?»
»Jag vet inte. Det har ännu inte
varit fråga därom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
