Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Litteratur. Björnstjerne Björnson och den sociala frågan. Af Helmer Key
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326
HELMER KEY.
ekonomiska samhällslifvets ändamålsenliga
anordning.
Företrädarne af denna riktning, bland
hvilka först och främst må nämnas Adolf
Wagner och Albert Schäffle, erhöllo på
grund af dessa sina mer eller mindre
starka socialistiska sympatier smädenamnet
katedersocialister, med syftning på att de
flesta af dem verkade såsom
universitetslärare.
Oppositionen mot dessa kom ifrån
Österrike. Man förebrådde dem, att de allt tör
litet gjort skillnad på folkhushållningens
teori och historia, att de för sina historiska
forskningar alltför mycket försummat det
systematiska uppbyggandet af sin
vetenskap. Nationalekonomien förutsätter
nämligen icke blott historisk utredning; den
fordrar också vetenskapliga undersökningar
af grundbegreppen: nyttigheter, värde och
kapital.
Ett hufvudverk i denna senaste riktning är
Innsbruckprofessorn E.v.Böhme-Bawerks
arbete om »Kapital och kapitalränta», i
hvilket han bland annat underkastar Marx’
värdeteori en genomgående kritik och
ove-dersägligen blottar de logiska sprången i
Marx’ bevisföring vid finnandet af hans
värdeprincip.
Genom den österrikiska skolans
undersökningar har det ohållbara i
socialisternas vetenskapliga anspråk alltmera
framträdt. Vill man ännu tala om socialismen,
så får man betrakta den som en
hypotes och kollektivismens fördelar som en
trossats.
Socialisterna framställa emellertid i
öfverensstämmelse med Marx kollektivismen
endast såsom den yttersta konsekvensen
af en historisk utveckling, endast såsom
det slutliga resultatet af den ekonomiska
revolution, som gradvis hvarje dag för våra
ögon går sin fulländning till mötes.
Industriens framsteg, våra dagars stora
kapitalbildningar betrakta de sålunda som den
brygga, som skall leda öfver till den
kol-lektivistiska framtidsstaten. Då därför en
gång större delen af det allmänna kapitalet
blifvit absorberad på ett fåtal händer, är
det rätta ögonblicket inne för att låta
ersätta detta ringa antal af storkapitalister
med staten genom att öfverflytta deras
förmögenheter på denna.
Redan här finnes dock en betänklig
svaghet i resonnemanget genom en förbland-
ning utaf tvänne mycket skilda företeelser,
å ena sidan kapitalets koncentrering, å den
andra tillväxten af den individuela
förmögenheten. Af det faktum, att kapitalen
associera sig, framgår nämligen ingalunda,
att de därför hopas hos några få. Tvärtom
visar i regel den moderna statistiken
alldeles motsatta erfarenheter. I de stora
industriela företagen ingå i våra dagar
vanligen ett rätt betydligt antal aktieägare,
hvilka, tagna hvar och en för sig, icke pläga
vara i besittning utaf några större kapital.
För att taga ett exempel: i Banque de
France voro den i jan. 1894 dess 182,500
aktier fördelade på 28,290 aktieägare, af
hvilka enligt beräkning de flesta icke kunde
äga större kapital än mellan 4,000 och
20,000 fr.
Hela denna kollektivistiska teori är för
öfrigt föga fattbar tör en icke bildad
publik. Socialismen är en
öfverklass-syn-punkt på tingen. Uet kollektivistiska
samhället skulle, om det kunde realiseras, ställa
så oerhörda kraf på individuel försakelse
med hänsyn till personliga behof och
tycken, att man icke kan förutsätta denna
offervillighet som möjlig ens hos en individ på
den allra högsta kulturnivå och med den mest
filantropiska sinnesriktning. Att den ännu
mycket mindre vore tänkbar hos den
hung-grande proletären eller ens hos arbetaren,
detta inse också ledarna utaf den
socialistiska rörelsen ganska väl. Hvad de
innerst syfta till, yppa de därför endast vid
universiteten och i sina lärda arbeten, men
i sina populära föredrag och skrifter tolka
de försiktigt sina s. k. sanningar i en
ganska modifierad form.
För arbetarne i storindustriens tjänst heter
det, att proletariatet endast är en form af
slafveri, som kapitalisterna infört för att
lättare kunna utsuga dem. Revolutionen
däremot skall tillförsäkra arbetaren hela
arbetets vinst. För de mindre jordbrukarna
förkunna de, att alla deras lidanden bero
på existensen af de stora jorddomänerna,
som revolutionen skall undertrycka, medan
den däremot skall skydda de mindre.
Man har svårligen kunnat undvika, att
kritiken tagit fasta på sådana satser och
litet närmare granskat dem. Man har t. ex.
funnit, att talet om de stora
kapitalbildningarnas välsignelsebringande inflytande
framstår i en något underlig kontrast mot
den satsen, att den sociala revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
