Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Konst. Om dilettantismen inom konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DILETTANTISMEN INOM KONSTEN.
333.
sten, uppträder med anspråk på att vara
konst. Brister och svagheter, som det vore
löjligt att fördöma eller ondgöra sig öfver
där, hvarest konstutöfningen icke framträder
med andra anspråk än att vara en
förströelse, blifva absolut klandervärda, där den
uppträder såsom en lifsuppgift.
Dilettantismen kan adlas och höjas till konst,
konsten däremot får icke sänka sig till
dilettantism. När den senare icke längre kan
se upp till den förra, då är det illa ställdt
för både den ena och den andra parten.
Och detta är tyvärr allt för ofta fallet
nu. Det är ingen öfverdrift att påstå, det
dilettantismen frodas på våra
konstutställningar. Aldrig faller detta så skarpt i
ögonen, som då man någon gång ställes inför
ett verkligt, äkta konstverk, såsom t. ex.
grefve von Rosens porträtt af Pontus
Vik-ner, nyligen utställdt här i Stockholm. Det
är naturligtvis icke meningen att jämföra
den stora massan af utställda arbeten med
en af våra förnämsta mästares förnämsta
verk och fördöma dem, därför att de icke
uppnå dess höjd; det finns naturligtvis inom
konsten — och måste finnas — grader, som
öfverallt annorstädes; hvad jag vill framhålla
är, att mellan denna tafla och flertalet af dem,
som annars bjudas oss, var det icke blott
en gradskillnad, utan rent af en artskillnad,
de tillhörde, så att säga, två olika sferer;
det ena var konst, det andra mer eller
mindre skicklig och talangfull dilettantism.
Med dilettantism menar jag då:
bristande själfkritik, bristande herravälde öfver
medlen, ja, äfven med fara att missförstås
vill jag säga: bristande arbete. Man kanske
då vill invända, att hvad som först och
sist skiljer konstnären från dilettanten är
talangen. Detta tror jag endast till en viss
grad är sant, och det är i alla händelser
något som undandrager sig diskussion. En
dilettant kan vara mycket talangfull,
konstnär blir han först, när han behärskar sina
uttrycksmedel, så att han kan göra sin
talang gällande. Och ställer han icke i detta
afseende stora fordringar på sig själf,
lämnar han ifrån sig ett ofullbordad! hastverk,
då upphör han i och med detsamma att
vara konstnär och återgår till dilettant.
Hvad jag har ’rätt att fordra af ett
konstverk, det är att jag hos detsamma skall
finna åtminstone sträfvandet efter
fulländning.
Men af de arbeten, som årligen hos
oss utställas med anspråk på att vara
konstverk, hur många kunna bestå profvet inför
en sträng granskning, — och att
granskningen bör vara sträng är den uppfattning,
som ligger till grund för hela mitt
resonemang. Jag fruktar att procenten icke skall
blifva synnerligen stor. De flesta äro
hastverk, icke genomtänkta och genomarbetade
konstverk, de äro mer eller mindre
talangfulla försök, studier, skisser.
Skisser, svarar man mig, — skall det:
då vara förbjudet att utställa skisser? —
Är icke hela den revolution inom
målarkonsten, som man bevittnat under det
senaste fjärdedels seklet, oupplösligt
förbunden med skissens, den friska, omedelbara,
ofördärfvade skissens framträdande på
konstmarknaden? Är det icke skisserna, vi
hafva att tacka för att vi fått ögonen
öppnade för en mängd nya företeelser inom
ljusets, färgernas och stämningens områden,
är det icke just skisserna, som gifvit
uppslaget till de flesta problem, på hvilka den
moderna konsten ännu lefver?
Invändningen kan synas berättigad, och
är det nog äfven till en viss grad. Det
skulle vara i hög grad kortsynt att vilja
förneka skissens betydelse för hela den
moderna konstutvecklingen. Men detta är en
sak, en annan är, huruvida skissen äfven
bör kunna betraktas som det önskvärda
resultatet af denna utveckling. Min mening
är denna: på samma sätt som skissen
alltid har sin betydelse för den studerande
konstnären, så kan den äfven vid en viss
tidpunkt hafva sin betydelse för det
offentliga konstlifvet, nämligen vid en ny skolas
eller riktnings genombrott. Men den är
endast att betrakta som en öfvergångsform,
icke som ett slutresultat, den är ett löfte,
som blir missaktadt så vida det icke
uppfylles, den har sitt berättigande som ett
undantag men får icke upphöjas till regel.
Man må vara en aldrig så varm
anhängare af de moderna konstriktningarne,
så kan och bör man dock icke blunda för
det faktum, att de gifvit anledning till ett
löst obestämdt manér, att anspråken på
den tekniska fulländningen hos ett
konstverk i betänklig grad blifvit nedprutade,
och att häri ligger en fara särskildt för den
uppväxande konstnärsgenerationen. För den
äldre generationen, den, hvilkens studietid
inföll samtidigt med realismens och
frilufts-måleriets genombrott, och som sedan genom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
