Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Konst. Om dilettantismen inom konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.334
TOR HEDBERG.
löpt skalan af alla de moderna
strömningar, som dessa aflat af sig, offrat åt
impressionismen, plockat af symbolismens
träd på godt och ondt, och nu lefva i ett
äkta förbund med det subjektiva
stämningsmåleriet, allt under det de bära på en
gryende böjelse för den liniefasta, formsköna,
dekorativa konsten, är faran icke så stor;
lyckas de väl finna sig själfva och samla
dessa skiftande intryck till ett helt, hafva
de en fast grund af naturstudium att bygga
på, och deras utveckling har, om ock
jäktande, dock varit både rik och i det stora
hela konsekvent. Men de unga, de som
nu göra sina första lärospån och börja
sin bana med att måla stämningar, synas
mig näppeligen hafva skäl att prisa den
tid, under hvilken de skola gå såsom
lärlingar. Ty få de icke i tid ögonen öppna
för faran af ett bredt, summariskt
behandlingssätt, när det icke är byggdt på solida
kunskaper och en fast grundval af detaljstudier,
är det all anledning att frukta, att de en gång
i framtiden skola känna sig hämmade i sin
produktion och antingen blifva ofullgångna
talanger eller nödgas gå tillbaka till
elevens ståndpunkt och under ett förnyadt
studiearbete söka återhämta det
försummade.
Man skulle mycket missförstå mig, om
man trodde att jag härmed velat förorda
något visst manér på de andras bekostnad.
Jag anser tvärtom, att konstnärerna i det
fallet icke kunna fordra nog frihet och
själfbestämningsrätt, blott de på samma
gång ställa stränga fordringar på sig själfva.
Men hvarje konstverk kan vara fulländadt
i sin art, och det är denna fulländning eller
åtminstone sträfvandet därefter som man har
rätt att fordra. Med andra ord: man har
rätt att fordra, att hvarje konstverk är
utfördt, icke famlande och på måfå, utan
med ett klart medvetande om syftet och
de medel, som föra dit, att det hålles
samman af en bestämd stil och att det icke
slappes ut ur ateliern förr än konstnären i
det afseendet gjort sitt bästa. Och det är
af vikt att fasthålla, att ett bredt,
summariskt behandlingssätt, en antydande eller
förenklande konst ställer minst lika stora
fordringar på sin mästares skicklighet och
samvetsgrannhet som ett noggrannt och
troget studeradt. Ja, jag anser nästan, att
anspråken här måste vara högre och göra
sig strängare gällande, därför att det i själfva
behandlingssättet ligger en frestelse till
löslighet.
Det klagas ofta öfver att vår tid så väl
på det konstnärliga som på andra områden
saknar tradition. Det är sant, traditionen
kan vara ett stöd och en hjälp för den
uppväxande generationen, men den kan
äfven blifva och blir oundgängligen i
längden ett tryckande och hämmande band,
som förr eller senare måste afkastas. Jag
tror att det finns något, som kan ersätta
traditionen och som fyller sin plats bättre
än denna, en kanske än strängare, men på
samma gång mera frisinnad mentor,
nämligen: ett högt konstnärligt syfte och stora
konstnärliga fordringar.
Jag vet mer än väl, att allt detta är
vida lättare att uttala än att utföra, och
att, om man i ofvan anförda afseenden har
skäl att klaga öfver det närvarande, felet
ingalunda är att söka ensamt hos
konstnärerna. Den ringa efterfrågan på
konstverk har allt mera prässat ner prisen,
konstnären, som behöfver sälja, och det behöfva
de flesta, söker därför släppa ut så många
alster som möjligt i marknaden i
förhoppning att åtminstone något skall gå åt, eller
för att kunna sälja flere billigare, och så
får den konstnärliga samvetsgrannheten sitta
emellan. Men lika säkert är, att genom
denna öfverproduktion försämrar han endast
sin ställning, på samma gång som han
försämrar sin konst. Den konstrealisation,
som nu nästan blifvit satt i system, är
lika fördärflig för publiken som för
konstnärerna själfva, och hvar felet än må ligga,
det är de senare som måste taga det första
steget till att rätta det. Och botemedlet
är nog intet annat än: förminskad men
förbättrad produktion.
Det stora väsentliga missförhållandet är
det, att konstnären blifvit lösryckt ur sin
naturliga verkningskrets, blifvit försatt på
en plats för sig, utom det öfriga
samhällslifvet. Man skall lättast förstå hvad jag
menar genom en jämförelse. Om vi gå
tillbaka till källan för hela den moderna
konsten: renässansen, skola vi finna, hur
dess konst under hela den äldre, den
verkliga blomstringstiden, stod i ett intimt
samband med hela det samhälleliga lifvet och
tjänade vare sig praktiska eller ideela, då
vanligen religiösa men alltid bestämda
syften. Den var ännu fast rotad i det
medeltida skråväsendet; man kan med en lindrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
