Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Konst. Om dilettantismen inom konsten. Af Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DILETTANTISMEN INOM KONSTEN.
335.
öfverdrift säga, att konstnärerna betraktades
och betraktade sig själfva som handtverkare,
hvilkas hela ärelystnad gick ut på att lämna
ifrån sig ett så godt arbete som möjligt.
De arbetade på beställning; nästan alla
ännu befintliga konstverk från denna tid
äro tillkomna för ett bestämdt, på förhand
angifvet ändamål; det förekom ytterst
sällan, att konstnärerna utförde ett verk utan
att veta dess framtida öde och
bestämmelse, för konstverkets egen skull. Och
likväl skapade de mästerverk.
Man skulle kunna kalla denna tid för:
de genialiska arbetarnes tid. Sen kommo
de stora genierna; från att vara tjänarinna
blef konsten härskarinna, lyftes upp till en
höjd, där den endast en kort tid, under en
glänsande men öfveransträngd
kraftutveckling, kunde bibehålla sig, för att sedan
ohjälpligt förfalla. Och den plats, hon en
gång förlorat, har hon sedan aldrig lyckats
återvinna, sen dess har hon, i stort sedt,
varit rotlös och hemlös i samhället. Sen
dess har det spökat ideer om konstens
frihet och konstnärens frihet, idéer som
tyvärr stått alltför mycket i
öfverensstämmelse med, varit en vacker omskrifning
för den trista verkligheten. Konsten har
varit fri — från all djupare betydelse för
samhället, — och konstnären har också
varit fri — från arbete.
Är det nu att vilja sänka, förnedra
konsten, om man önskar den åter till en
mera beroende men äfven mera betydande
ställning? Jag tror det icke. Man har
härvidlag en viktig omständighet att taga
i betraktande, nämligen att det är endast
ett ytterst ringa fåtal konstnärer, — de stora,
banbrytande genierna, — som äro skapare
eller ens bärare af idéer; den konstnärliga
talangen är till sitt väsen en formbildande,
icke en tankebildande förmåga. Det är
därför något i grund och botten absurdt i
hela den nutida konstalstringen, i detta att
konstnären skall sitta på sin atelier och
skapa det ena konstverket efter det andra
ur det inre af sitt medvetande utan något
bestämdt bärande och. drifvande syfte,
det måste ovillkorligen leda till
innehållslöshet och blodfattigdom, till en andelös
naturimitation eller ett hängifvande åt
barocka infall, själfva formkänslan försvagas
under detta ändamålslösa skapande, och
det hela mynnar slutligen ut i stillöshet,
dilettantism. Ty stil är intet annat än —
ideel — ändamålsenlighet, och en konst
ms Blarie hinein blir ovillkorligen i
längden stillös, d. v. s. en förfallets konst, och
skall detta förfall kunna hejdas, till dess
lyckligare och naturenligare förhållanden
inträdt, måste åtminstone de rent
konstnärliga krafven, skönhetskänslans kraf,
spännas högt och fasthållas strängt.
Konstnärerna hafva äfven så
småningom själfva kommit till insikt om det skefva
i denna sakernas ställning, de hafva börjat
känna sig tryckta af sin egen frihet och
längta efter att få ägna sina krafter åt
praktiska uppgifter och en mera
resultatrik verksamhet. Det märkes tydligt en
begynnande konstnärsvandring gent emot det
konstindustriela området. Ingen företeelse
kan vara mera glädjande än denna. Men
skall denna företeelse blifva mera än en
tillfällig modeströmning, skall den blifva
fruktbärande för framtiden, är det en sak
som konstnärerna i främsta rummet måste
lägga sig vinn om, och det är att blifva
mer än dilettanter på dessa nya områden.
De få icke taga sina uppgifter de haut
en bas, de måste hysa aktning för den
konstart, åt hvilken de ägna sig, och under
ett inträngande studium, ett hängifvet
arbete söka tillägna sig dess teknik, dess
särskilda stil. Ty hvarje konstart har sin
egen, af materialet och ändamålet betingade
stil, och en löslig, godtycklig uppfattning i
detta afseende kan från början
kompromettera hela rörelsen, hämma dess naturliga,
organiska utveckling. Hvad vår konst för
närvarande lider af, är just bristande
stilenlighet, och kommer denna brist äfven
att göra sig gällande på det
konstindustriela området, fruktar jag, att vi komma ur
askan i elden.
Den faran ligger härvid nära till hands,
att konstnärerna utan vidare öfverflytta en
teknik och en uppfattning, förvärfvad på
ett konstområde, till ett annat, och den
faran synes man mig icke heller vid de
försök till frammanande af en
konstindu-striel verksamhet, som hittills blifvit gjorda,
hafva undgått. I allmänhet kan man säga,
att det rent måleriska elementet gör sig
alltför starkt gällande, och att man för
färgen försummar linierna. Det märks, att
målarkonsten är vår tids konst par
préférence. Därom är intet ondt att säga, blott
den icke tränger sig in på områden, där
den strängt taget icke har att göra. Men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
