Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 6°
HARALD MOLANDER.
och när kranarne på ölfaten vredos om,
sä att Wismarskt och Zerbster skvalade
ner i kannor och stop, lät det som
aflägse mullrande skytteri.
»Mäster Anton», ropade en krämare,
»en hypocras och en calmus med candi!»
»Hvar är din virginska tobak?»
sporde hans dryckesbroder. »Och två
brabantska pipor!»
»Här är elcl, här är lunta, ge fyr!»
»Tavernare !» skrek en rödbrusig
skeppare i dörren till Fredenhagens
kammare. »Tavernare, ohoj!»
»Skeppare, ohoj!»
»Hvad nu? Greger Jorinsson — är
det här du ligger för ankar?» ropade en
mäklare, som häpen sprungit upp från
sin bänk vid åsynen af skepparen. »Hvi
går du inte till segels?»
»Spörj borgmästare och råd, så blir
du lika klok!» svarade skepparen och
gapskrattade.
»Vet du hut!» röt mäklaren och knöt
näfven tvärs öfver salen.
»Håll trut, Herr Dietrich!»
»Greger Jorin ...»
»Tavernare, ohoj !»
»Potz Blitz, vet du inte, hvems
kommissarie jag är ?» återtog mäklaren ursinnig.
»För den död Gud tålde, Greger Jorinsson,
skaffa Fältherrinnans speglar till
Stockholm före Mickelsmässan! Och
Drottningens polska ur! Och Fröken Kerstins lilla
himmelsäng!»
»Det är långt till Mickelsmässan!»
»Och Ziervogels stinkspiritus, Greger
Jorinsson! Och Roquettens galanterier !»
»Menar du, jag går ut, när de andra
komma in igen, lika såsom jagade af
allt helvetets djäflar och meerwunder?»
»Hvarför komma de in igen?»
»Tavernare!» skrek skepparen och
vände mäklaren ryggen. »Tre kannor
Danziger Prüssing, eller jag kastar dig
stopet på döförat!»
»Hvarför vågar sig ingen ut?» upptog
en rödmosig borgare i hörnet bakom
disken.
»Har I inte hört, hvad det är, Herr
ålderman?» hviskade en spefogel, som
nyss kommit in och sökte efter bord.
»Nej», gapade åldermannen och
gjorde plats bredvid sig på bänken. »Hvad
är det, Herr tullskrifvare?»
»Till först vin på bordet, Herr
ålderman !»
»Mäster Anton!»
»Hit med örat, Herr ålderman — det
är det stora hafsens under!»
»Jesus... ormen?»
»Paradisormen med helvetesgapet —•
nej, Herr ålderman, det är värre än så!
Det är sju tusende och sju svarta
delfiner med horn i pannan och rumpor som
plogbillar! De ha kommit norr ifrån
genom Bältena, uppröra hafvet, sluka
fiskareskutorna och bräcka de största
örlogsskepp. Hafvet är fullt af uppätna lik!»
»Gud skydde vår arma stad !» jämrade
sig åldermannen. »Mäster Anton, en
flaska Rochelle att dränka det Belzebubs
anhang uti!»
»Mäster Pfeffer!» pep en liten skallig
gubbe med sprucken röst. »Pfeffer,
hitåt ! Pfeffer, min pepparnöt, ett litet
passeglas galanga och fyra med kummin!»
»Håll munnen, spindelväfvare!» hojtade
en lång räkel med tuppfjäder i hatten
och slog näfven i disken. »Tig stilla,
när Theodosius bardskärare befaller stora
silfverstånkan med Brunnswigs mumma!
Du har tiden för dig, gamla harkrank,
men vi ska till Batavia, vi! Och jag
skall raka skägget af kejsarens farmor i
Peking! Silfverstånkan, tavernare!»
Han hälsades med bifall och
skratt-salfvor, och silfverstånkan kom fram och
gick laget rundt.
Omkring ett bord vid ett af fönstren
åt torget satt ett sällskap, till synes
resande, hvilka ej togo del i det allmänna
tumultet, två svenska officerare, en äldre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
