Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LYCKORIDDARE’
357
och en yngre, samt ett par andra
herrar. De tömde den ena omgången öl
efter den andra men tycktes det
oaktadt förstämda till lynnet och talade
endast halfhögt sins emellan.
»Tre gånger i denna dag har jag
propsat och negocierat med Michel
• Barthelson», sade den yngre officern.
»Men fanen går ut och inte den krukan!»
»Hänsel Grünecke och Grapen från
Wolgast lika litet!» försäkrade den
äldre, som äfven talade svenska, men med
tysk brytning. »Ingen går ut, för allt
jag bedit och hotat.»
»Jag har inte Herr Obristerns och Herr
Capitänens brådska», förklarade en af de
andra herrarne på danska. »Men
förargeligt är det. Min profit på kamparne,
som jag här försålt, är Gud bättre inte
större, än att tavernaren snart kritar
kors däröfver. Det smakar för hvar
klunk jag tar, som sutte jag och gnagde
märrarna mina in på benen.»
»Förmodeligen», menade öfversten, »ha
Wallensteins kapare och den schwenska
flottan haft was tolles Commercium auf
der See, och...»
»Ja, är inte det ett pockers spel!»
afbröt kaptenen och slog handen i bordet.
»General Knyphausen tar inte Kungens
tjänst, därest han inte före Octobris
utgång bekommer svar om sina
conditio-ner, och Spensen sitter i London och
väntar därpå. Men här sitta vi och fylla
oss med ltibskt öl och kunna inte annat
-— Gud hjälpe oss i»
De båda svenska officerarne voro
öfverste Munkhoff och kapten Salomon,
som varit i England för att värfva
soldater men på återvägen till svenska
lägret i Preussen nödgats afbryta sin resa
i Lübeck. Dansken var herr Niels
Kagg, en fetlagd, fryntlig adelsjunker
från Helsingör, som varit i Lübeck och
sålt hästar. Och i deras sällskap befann
sig ännu en fjärde herre, en mager svart-
klädd man med spetsig näsa och sträf
röst, som de andra kallade doktor; han
bodde i samma härberge, befann sig i
samma knipa och hade därför sällat sig
till dem.
Det var han som nu tog till orda:
»Känner ingen af Herrarne den
svenske Friherren som kom i går?»
»Den schwenske Freiherr?» sporde
öfversten.
»Jag har inte sett honom och inte
heller frågat om hans namn. Men jag
hörde mäster Antonius säga honom vara
kommen från Frankrike.»
»Viska spörja», sade kaptenen och
hamrade med sin värj bygel mot bordskanten.
»Mäster Anton, fly mig ett par supar
anis! Denna Rostocker mölskan äcklar
en vämjeligen, där en inte vet läska
tungan under tiden!»
»Har du en schwensk Freiherr i
herberget?» frågade öfversten, när
tavernaren kom.
»Nej, Ers Nåd, hästarne hans allena»,
svarade denne. »Jag hade huset fullt,
när han kom, men han fick losament
hos Didrich Mohrenkopf i Fischergrube,
här strax om hörnet.»
»Drager han åt Schwerge?»
»Därom vet jag intet», svarade mäster
Antonius men fortsatte förtroligt, i det
han med sitt gröna förkläde ömsevis
torkade ölet af bordet och svetten ur
pannan: »Jag talade med lakejen, som
sade honom ärna begära danska
Kungens fripass och taga landvägen till
Schleswig.»
Öfversten och kaptenen gjorde stora
ögon och sågo på herr Niels.
»Danska Kungens pass?»
»Förmodeligen har han undfångit det
af Kungens agent», sade herr Niels,
»men honom känner jag inte.»
»Mäster Anton, hvad heter Friherrn ?»
»Hm . . . Gyldenstern menar jag
lakejen sade.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
