Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 6°
HARALD MOLANDER.
Hvi sitten I här och rädens att gå till
sjös ? Ar kompassen förryckt och
nordstjärnan ingömd bland molnen? Veten I
det? Nej, det veten I inte... Sela!
Men jag vet det, jag ... Amen.»
Det var dödstyst i salen.
Han böjde sig ned, grep ett glas på
närmåste bord och fortsatte:
»Så hörer an, den där öron hafver till
att höra, hvad jag förkunnar: Välborne
Herr Erik Ryning, min Nådige Konungs
tropliktigste tjänare och Admiral har
med Guds milda tillhjälp och nio små,
små svenska skepp slagit den stora,
stora kejserska flottan utanför Wismar 1
Hördes maken till victoria? Ja, setz an
in floribus! Sturla och storma, och släng
stopen i vädret! Men kryp under bordet,
där I ären papister! Pereat Cæsar —•
Wallensteins kapare flykta åt Femern och
Falster, spillror af skepp och osaliga lik
fylla hafvet! Men vivat Gustavus
Adol-phus — Sverges stormäktigste Konung,
herre och hjälte, det lejonet af
Mitter-nacht och den Augsburgiska
Confessio-nis defensor! Vivat!»
Ett döfvande larm fyllde salen.
Lefve-rop och hotelser, skratt och svordomar
af bröto gång på gång Wiwalts tal.
Gästerna sprungo opp på bänkar och bord,
brottades och omfamnade hvarandra,
slogos och manade till slagsmål, drucko
och skrålade efter mera dryckjom. Krus
och pokaler kastades i vädret, så att öl
och vin stänkte som ett slagregn öfver
hopen. Och fönstren slogos upp,
nyheten ropades ut till folket på torget, och
porten blockerades af nyfikna.
»Skeppare, styrmän och gemene
matroser!» återtog Wiwalt, så snart han
fick öronljud. »Hvem har hjärta i bröstet
och galeja i sjön och vågar gå med
Friherre Gyllenstjerna, Obrister Munkhoff
och Capitän Salomon under segel till
Elbingen för att bringa Kungen detta
evangeliet?»
Men då lade sig larmet, glädjen
grumlades, och betänksamheten tog
öfverhanden. De glada kunderna tystnade,
torkade sina våta nackar och
kastade förstulna blickar på hvarandra.
Greger Jorinsson smög sakta igen dörren till
kammaren, mäster Antonius drog
långsamt korken ur sin flaska och mungipan
upp till örat, och Anders skrattade i
mjugg.
»Poltroner !» skrek Wiwalt, slog glaset
i golfvet och steg ned från stolen.
Det blef ett ögonblick tyst vid bordet.
»Fanen anamme Ryningen !» mumlade
kaptenen.
»Hur skulle den svenske kuriren resa,
som Herr Capitänen sade sig ha råkat
i går?» sporde herr Niels.
»Det visste han inte.»
»Hvilken kurir?» frågade Wiwalt.
»Han kommer från Hamburg», svarade
kaptenen, »från Herr Andreas Svenoni,
Kungens agent, med veckoposten till
hofvet och riksrådet i Stockholm.»
»Det må vara honom, min lakej i
morgse talade med. Han har danska
Kungens fripass och rider genom dag
och natt till Flensborg.»
»Efter hvad mäster Pfeffer vet förmäla,
har äfven Ers Välborenhet bekommit ett
sådant.»
»Har min jute sagt. ..?»
Han pekade på Clement, som höll sig
vid dörren, och knöt skämtsamt handen
åt honom.
»Jag har allenast löftet därom», sade
han. »Men jag lärer bli nödd att anlita
det och sedan söka skeppslägenhet från
Köpenhamn. Gör I sammaledes,
Seigneur Munkhoff?»
Öfversten ryckte på axlarne. Ingen
af de fyra herrarne kände herr Stig Pors.
»Element und Wetter, Messieurs!»
utropade Wiwalt. »Så kan jag fuller
befalla pass på tvä vagnar likaväl som på
en —- och vi resa tillsammans.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
