Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Femte kapitlet ur En lyckoriddare. Berättelse af Harald Molander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN LYCKORIDDARE’
363
svensk adelsman att göra parti med
honom mot danskarne, herr Niels och
Clement, hvilka kommo efter och trängde
på. Frågan artade sig därigenom till
en nationaisak och hotade att bli lika
allvarlig, som den redan var tröttsam,
då Wiwalt fann på råd — kaptenen
vändes försiktigt om och fick gå
baklänges ut.
Ofvanför första trappan skildes
herrarne åt, och Wiwalt lyste Clement
vidare upp till Anders’ kammare. Det
var hans afsikt att väcka denne och få
en öfverenskommelse till stånd på skä
liga villkor. Så länge han hade honom
under ögonen, funnes ingenting att befara,
men lämnad åt sig själf, med obundna
händer, vore han näppeligen att lita på.
När de kommo upp i kammaren, ställde
Wiwalt ljusstaken på golfvet, ty något
bord fanns icke, och de hjälptes åt att
lägga Anders på sängen.
»Han är vid godt rus», sade
Clement.
»Jag måste ha honom vaken. Drag
af tröjan och häll vattenkrukan öfver
honom!»
Så skedde, och Anders slog upp
ögonen. Men vid åsynen af Wiwalt räckte
han endast ut tungan, vände sig
morrande åt väggen och började åter snarka.
»Bäst är låta honom sofva», menade
Clement.
»Jag måste ha honom vaken !»
upprepade Wiwalt. »Han vet, att jag tagit
falskt namn, och begär inte bätter än att
försätta mig i en pockers knipa, därest
han slipper lös utan aftal.»
»Till sådant lärer han nu vara föga
bekväm, ty han är svära drucken och
obeskedlig», svarade Clement. »Bätter
stänga honom inne och gå hit bittida i
morgon.»
»Löp åt fanders!» röt Wiwalt.
Därmed tog han Anders vid axlarne
och skakade honom af alla krafter, tills
han plötsligt åter släppte honom med
ett utrop af smärta och stack knogarna
i munnen. Han trodde sig ha stött emot
sängkanten och kastade undan kuddarne
för att bättre komma åt. Men i samma
ögonblick uppgaf han ett nytt utrop,
lät Anders ligga och blef stum och
häpen stående framför sängen.
»Hvad står på, Herre?»
»Gå... Gå dit ner!» svarade Wiwalt
oroligt och vände sig om. »Gå ner och
se till, att jag slipper ut. . . Han vaknar
inte . . . Jag vill skrifva det till honom
på en pappersrispa, jag har i fickan.»
Under dessa ord trängde han Clement
ut genom dörren, stängde den och
lyssnade, tills han hunnit utför trapporna.
Då grep han hastigt ljuset på golfvet,
sprang fram till sängen, vräkte Anders
åt sidan och lyste under kuddarna.
Det gula schatullet!
Han drog fram det. Ett K och ett P
stodo inbrända på locket. Det var det
rätta, som innehöll beviset — framtiden,
lyckan!
»Var du tjufven?» utbrast han till den
sofvande kamraten. »Så lärer du nu
finna din mästare!»
Han skrattade för sig själf, het och
drucken af vinet, upprymd genom sin
upptäckt. Och utan att tveka eller
betänka sig gömde han schatullet under
sin kappa och skyndade mot dörren.
Men redan med handen på klinkan och
och foten på tröskeln stannade han, bet
sig i läppen och började tänka.
Det föreföll honom, som om han med
ens blifvit nykter.
Han drog sakta igen dörren, ställde
åter ljuset pä golfvet, föll på knä och
undersökte schatullet. Det hade ej
blifvit uppbrutet. Han ref upp fodret i
sin tröja, där han ännu förvarade den
lilla nyckeln, tog fram den och försökte
den i låset. Det gick upp och han lyfte
på locket. . .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
