Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Tor Hedberg. Af Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TOR HEDBERG.
367
öfver sin missräkning och som slutligen
vid lefnadens höst mötte sin och hennes
dotter, genom hvilken han på någon af de
outransakliga vägar, där lifvet stundom för
oss, sist lärde sig att efter döden älska
denna hustru, hvilken han flytt under ett
helt lif. I »Ett eldprof», en berättelse, full
af verkligt djupsinne och fin fantasi,
sysslar författaren med de oförenliga
karakters-motsatser, som han sedan i allt dess
dunkel skulle behandla i dramat »En tvekamp».
Och i »Judas», — ett ämne, som
sysselsatt Tor Hedberg i många år, så att han
däraf skapat två dikter, en i dramats, en
i novellens form — upptog han samtidens
mest brännande karaktersfråga: »huru kan
man bli förrädare mot sig själf? och hvem
är en förrädare?» — samt gaf i den gamle
Iskariots gestalt en vemodig och
skarpsinnig tolkning af den dunkla själsutveckling,
hvilket ställer människan som motståndare
till det bästa, ’hon mött i lifvet.
Samtidigt med dessa arbeten, hvilka
kommo i rask följd efter hvarandra, skref
Tor Hedberg en mängd smärre noveller,
och om ock många af dessa äro
obetydliga, vann dock hans stil i uttrycksfull
klarhet, på samma gång han alltmera
visade sin styrka ligga i behandlingen af
de ämnen, hvilka pejla’ människonaturens
djup. Tor Hedberg var städse en sökande,
och han är det ännu. När man läste hans
berättelser, hade man hela tiden intrycket af,
att denna till utseendet så lugna och
harmoniska stil dolde en icke ringa portion
jäsning. Det var, som om man hela tiden hade
det rent personliga intrycket, att denne
författare icke blott berättade för berättelsens
skull, utan att han hela tiden sökte, hvad
man skulle kunnat kalla berättelsens inre
kärna, den lifvets mening, som ligger på
botten af hvarje människolif. Det kan
synas, som om detta påstående stode i strid
med hvad jag förut yttrat, att Tor
Hedberg aldrig deltagit i den diktning, som
skref tendenser på sin fana. Men denna
motsägelse är blott skenbar. När man
skrifver tendensiöst, arbetar man i själfva
verket för att bevisa en sanning, om
hvilken man själf redan på förhand är
öfvertygad, och denna sanning är dessutom af
den art, att den kan formuleras i ett
bestämdt uttalande. Hvad Tor Hedberg sökt
genom sin diktning är något af den
lifvets än bittra, än milda, alltid hälsosamma
vishet, som hvarje verkligt lefvande söker
ända till lefnadens slut. Denna vishet kan
aldrig formuleras. Men den kan kännas,
ungefär som man känner den trofasta
handtryckningen af en god människa.
% %
&
Tor Hedberg har varit mindre
produktiv under de sista åren än under de
föregående, och det ser ut som om en paus
i hans författarskap inträdde, samtidigt med
att den antirealistiska rörelsen gjorde sig
gällande inom literaturen.
Den pånyttfödelse inom dikten, hvilken
denna rörelse öfver hela världen står på
väg att medföra, har framför allt tagit sig
uttryck däruti, att idealen vidgats och att
dikten börjar söka nya och större former,
liksom den också sträfvar efter det rikaste
lifsinnehåll. I Sverige kan man från slutet
af 80-talet spåra denna sträfvan hos snart
sagdt alla dem, hvilka nu inom vitterheten
betyda något. Denna sträfvan uppträdde
mången gång så stillsamt, utan alla
åthäf-vor och proklamationer, att den behöfde
tid på sig för att vinna i kraft och göra
sig hörd. Men den moderna litteraturen
genomgick i slutet af 80-talet och början
af 90-talet en kris af alldeles samma natur
som den, hvilken redan tagit sig så starka
uttryck inom den bildande konsten. Och
det blir en gång litteraturhistoriens sak att
närmare påvisa detta.
Men hvad som vid denna tid högljudt
och bedårande klang som ett lystringsrop
genom hela den nyare litteraturen, det var
Verner von Heidenstams starka maning,
ropande på renässans och glädje i lifvet
samt omsättande denna tanke i präktiga
dikter, strålande af nytt lif och förande
nytt blod in i litteraturen. Det synes, som
om ingenting gjort djupare intryck på Tor
Hedbergs utveckling än den meningsstrid,
hvilken begyntes i en broschyr af
Heidenstam, och sorn förmådde Hedberg att, som
jag tror för första och hittills enda
gången i sitt lif, inlåta sig på en polemik.
Hedberg svarade med den lilla broschyren
»Glädje», och detta svar blef icke en
dispyt om ditt eller datt. Det blef helt
enkelt från hans egen synpunkt en
bekännelse. Man hade nästan det intrycket, att
författaren från början haft den afsikten
att skrifva ett polemiskt svar. Men hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
