- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femte årgången. 1896 /
369

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Litteratur. Tor Hedberg. Af Gustaf af Geijerstam - Edmond och Jules de Goncourt. Af Johan Mortensen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TOR HEDBERG.

369

Tor Hedbergs författarskap är
mångsidigt, och det vore icke lätt att söka
ställa hans framtida horoskop. I själfva det
behof att nästan samtidigt syssla med så
många olika former som den
koncentrerade sagan, det satiriska lustspelet, den
lyriska dikten ligger ett medgifvande, som
skvallrar om, att författaren ännu i viss mån
väntar och söker.

Ligger då häri ingen fara? frågar man
sig ovillkorligen. I den stränga själfkritik,
hvarom ett dylikt arbete bär vittne, ligger
en möjlighet för själfreflektionen att döda
den omedelbarhet, som är diktarens största
bärande kraft. Men denna själfkritik kan
också vara uttryck för en natur, som be
höfver bida sin tid, samla sig, skapa en
egen form, innan han åter upptager tråden
till den tankesfär, hvilken fått sina starkaste
uttryck i arbeten som »Judas» och »Ett
eldprof». Författaren har säkert känt, att
det var något af klarhetens sista tändande
gnista, som här fattades. Men denna gnista
kan ännu komma och skall säkert göra
det. Den lyser redan emot oss både i
dikterna och i de sagoformade berättelserna
från den sista julens publikationer.

Gustaf af Geijerstam.

EDMOND OCH JULES DE
GONCOURT.

Det var ett långt och verksamt lif som
fick sin afslutning, då Edmond, den äldste
af de båda bröderna Goncourt, den 16 juli
detta år för alltid slöt sina ögon.

Man kan ej säga, att de någonsin
vunnit det hela och odelade erkännande, som
deras allvarliga och banbrytande arbete
förtjänade. Äfven i de år, då
naturalismen stod på sin höjdpunkt, var den succés,
som kom dem till del, långt ringare än
många af efterföljarnes.

Möjligen hade den långa kampen de
sista åren gjort Edmond bitter, stundom
något skarp och doktrinär, vanan att
analysera slutligen öfvergått till en gammal
mans något egenkära själfspeglande, men
man har ej rättighet att för små
svagheter glömma stora förtjänster.

Ty det är ingen obetydlig plats, som de
båda intaga i Frankrikes andliga lif.
Deras samlade arbeten uppgå till ett
femtioen/ och bild, j:te årg.

tal volymer, och kvaliteten är ej ringare än
kvantiteten. På mer än ett område ha de
varit banbrytare. De ha väckt till lif
sinnet för det adertonde århundradets konst,
i en hel följd af monografier skildrat dess
sedehistoria, i Frankrike infört smaken
för Japans läckra konst, som ej blifvit utan
inflytande på utvecklingen af Frankrikes
egen dekorativa konst, och de ha slutligen
skapat en helt säregen form af romanen.

Hela detta väldiga arbete ha de utfört
gemensamt i ett samarbete, som söker sin
like i litteraturens historia. Tillsammans
utgjorde de en dubbelvarelse med en själ
och samma intressen. Allt sedan den dag,
då modern 1848 på dödsbädden förenade
deras händer, ända till dess Jules 1870 dog,
hade de varit skilda åt endast i fyrtioåtta
timmar. Edmond, den äldste, var kanske
den manligaste, mera reflekterande, den som
ställde problemen, pådrifvaren, som aldrig
hejdades af några hinder; Jules^ den yngre,
mera sorglös och passiv, full af esprit,
graciös som en kvinna. Gavarni har tecknat
dem båda i ett porträtt*, som förträffligt
karakteriserar dem; man ser dem i en
teaterloge, i profil från höger; Jules med
rno-noclen i ögat böjer sig lifligt framåt;
Edmond sitter tankfullt tillbakalutad med de
fina, nervösa händerna på knäet. Det är
så som alla samtida skildra dem: Jules
alltid två steg före, Edmond i sina tankar
något efter.

Det har sig icke sa lätt att skilja deras
olika insatser i detta gemensamma arbete.
Visserligen har Edmond efter broderns död
utgifvit en hel följd af arbeten, men dels
äro dessa en fortsättning i samma anda
som deras gemensamma arbete, dels torde
mycket af det, som är annorlunda däri, böra
skrifvas på ålderns inflytande. Hvad man
kanske mest saknar i dessa senare arbeten
är en viss verve, en viss bubblande esprit,
en viss glädtighet, som gaf något pittoreskt
och leende äfven åt deras pessimism och
melankoli, då de ännu voro två vid
arbetsbordet.

De båda bröderna hade först ämnat att
blifva målare och företogo i denna afsikt
en studieresa genom Frankrike och Algier,
aftecknande på sin väg allt hvad de funno
minnesvärdt. Återkomna till Paris kastade
de sig med verklig passion öfver akvarel-

* Reproduceradt i Ord och bild 1895, sid. 364.

24

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:41:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1896/0413.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free