Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Edmond och Jules de Goncourt. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EDMOND OCH JULES DE GONCOURT.
37I
reställning om denna tid än någon före
dem. Hvad som brister i denna
framställning är de stora linierna i teckningen
och kanske stundom den stora blicken på
tingen; tidens idéer spegla sig där långt
mindre än dess konst: Rousseau och
Voltaire hafva där mindre plats än Watteau
och Boucher.
När bröderna Goncourt uppträdde
såsom romanförfattare, stod redan den
föregående periodens roman färdigskrifven.
Eugène Sues och Dumas’, George Sands
och Hugos arbeten behärskade sinnena.
Stendhal och Balzac hade infört den
fysiologiska analysen. Hvad återstod efter
denna jätteproduktion att göra? Bröderna
ha någon gång gjort sig denna fråga och
de ha gifvit samma svar därpå, som några
andra af deras generation: det återstår att
göra det sanna, il reste de faire le vrai.
Sanningen i litteraturen och konsten!
Vill man ha klart för sig, hvad detta
slagord egentligen betyder eller åtminstone hvad
det ursprungligen betydt, så måste man
skärskåda det i belysningen af den
föregående periodens roman. Det var en
fantasiens lekfulla skapelse, den förde gärna
sinnet till exotiska länder och forna tider,
den älskade äfventyr, höll läsarens intresse
fånget med konstigt flätade intriger, den
var dramatisk i sin handling och sparade
ej på sådana teatraliska effekter som
balkongscener, repstegar, hemlighetsfullt
verkande gift och spanska dolkar. Icke ens
Balzacs så realistiska roman (kanske när allt
kommer omkring den mest
verklighetstrogna, som århundradet frambragt) försmådde
dylika romantiska element. Det var all
denna teatergrannlåt som slutligen stack i
ögonen på den unga generationen, och de
ville slutligen tillbaka till sitt eget land
och sin egen tid. Deras arbete blef just
att gifva allt det, som ej är äfventyrligt
utan hvardagligt men som kanske just
därför så länge undgått uppmärksamheten;
deras roman blef en roman stödd på
observationen.
Den nya, alldeles individuela form af
roman, som bröderna Goncourt så skapat,
är, kan man säga, född af deras historiska,
betraktelsesätt. »Historien», säga de
någonstädes, »är en roman, som tilldragit sig,
romanen en historia, som kunnat tilldraga
sig.» Först och främst hvilar deras roman
alltid på en bred basis af observationer.
De ha ej, som så mången romanförfattare,
plötsligt fått en idé, hvilken de sedan sökt
gifva lif och blod. Utgångspunkten har
alltid varit en hel serie af observationer,
antingen öfver ett enskildt, särdeles rikt
fall (t. ex. Germinie Lacerteux, hvars till
-blifvelsehistoria också är den lättaste att
studera) eller öfver en serie af olika fall, och
deras arbete har så bestått i att bringa reda
och ordning i detta material, att göra
åskådligt för läsarens ögon, att förklara och
motivera. Men däri består just äfven historikerns
arbete. Han finner före sig karaktererna
och händelserna, hans uppgift består i att
finna sammanhanget och framställa
förloppet. Det skulle ju varit mer än
egendomligt, om i historiens århundrade dess
metod och åskådningssätt ej skulle kommit
till användning, äfven i den form af
människoskildring, som romanen representerar.
Bröderna Goncourt se som historiker på
realiteten, de medföra en utomordentlig
aktning för »dokumentet», för de
observationer, som ligga till grund för det
konstnärliga arbetet, och de bemöda sig att
arrangera så litet som möjligt.
Vid första blicken tyckas därför också
dessa romaner utan vidare sammanhang.
Det är en följd af tablåer, som icke
sammanbindas af en intrig, ej inramas af en
händelse. Det hela är en sedeskildring
eller en själshistoria, som i sin form
kommer den historiska monografien så nära
som möjligt.
Gemensamt ha bröderna skrifvit sex
romaner (bortsedt från ungdomsarbetet »En
18 . . .», som endast äger kuriositetens
intresse); i dem alla skildras modernt lif och
moderna människor, öfverintelligenta och
nervösa varelser. Karakteristiskt nog
uppställa de två särskilda gånger (i
författareromanen Charles Demailly och i
målareromanen Manette Salomon) den sunda,
kraftiga men ointelligenta kvinnan emot
den sensitive, geniale mannen, och båda
gångerna dukar mannen under. I Renée
Mauperin ha de gifvit en fin, sympatisk
skildring af den unga borgareflickan med
sin fria, halft artistiska uppfostran (en typ
som sedan många gånger efterbildats) och
den typiske unge mannen, äregirig och
egoistisk. Soeur Philomène och Madame
Gervaisais äro rena själshistorier, och i
Germinie Lacerteux ha de tecknat en kvinna
af folket: en tjänstflicka, som tyckes lefva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
