Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Edmond och Jules de Goncourt. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37°
JOHAN MORTENSEN.
ett honett lif hos sin matmoder men i
hemlighet gör skulder, underhåller älskare
och, hycklande och hysterisk, håller allt
uppe, tills efter hennes död det upptäckes:
förebilden till Zolas 1’Assommoir.
Efter broderns död har Edmond fortsatt
denna verksamhet. La fille Elisa, en
po-stituerads historia, var den första af
deras böcker, som hade någon större succés,
en succés de scandale, men är det
svagaste af hans arbeten. I »Les frères
Zem-ganno» har han på ett poetiskt sätt under
bilden af två klovvner tecknat sig själf och
brodern, deras vänskap och deras
konstnärliga sträfvanden. Öfver hufvud har hvar
och en af dessa böcker sin särskilda
fysionomi, betecknar ett försök i någon ny
riktning. Så har han i »La Faustin» sökt
förklara, huru en skådespelerska småningom
lefver sig in i sin roll, tills denna
slutligen helt behärskar henne, tvingar hennes
eget jag tillbaka.
Miliön upptar i dessa romaner en stor
plats, men de ha aldrig tecknat den med
den rigorösa logik, med den doktrinära
skematism, som utmärker Taine i hans
historiska arbeten och därefter drifvits
nästan till karrikatyr af Zola. Deras brist
på filosofisk begåfning, deras hat mot all
konstruktion har räddat dem från att stranda
på denna klippa, och när de beskrifva, så
sker det endast därför, att systemet så att
säga på denna punkt fordrar en beskrifning.
Alla dessa romaner äro skrifna i en stil,
så genomarbetad att den stundom närmar
sig det pretiosa. I dialogen ha de mer
än någon annan sökt att återgifva språket
sådant som det verkligen talas.
Karakteristisk är i detta afseende den jämförelse,
som Flaubert gjorde mellan deras och sin
egen stil: bröderna Goncourt äro aldrig
så belåtna, som när de i något gathörn
uppsnappat ett riktigt målande uttryck,
jag aldrig, som då jag skrifvit en sida med
god rytm och utan assonanser. Hvad
deras beskrifningar angå, så finnes det helt
enkelt icke en stil i fransk litteratur som
bättre än deras återger tingens yttre
utseende, deras plastik. De nå här längre än
till och med Gautier, som dock är en
mästare i att återge hela ögats värld;
framför honom ha de det, att de ej endast ge
tingens yttersida, de förstå också att
tolka den stämning, som sväfvar kring dem,
den själ, som döljer sig bak linierna. Men
hvilken utarbetad stil är det icke — de
ha ju också varit två om att skapa den.
Hur ha de ej sökt efter det sällsynta, det
målande epitetet, hur ha de ej hopat
adjektiv på adjektiv för att få fram alla
föremålets nyanser! Må man läsa den
skildring, som Coriolis ger af sitt
sammanträffande med Manette i omnibusen (Manette
Salomon kap. 48)! Det är här en
målare som talar, och det är också som stode
man bakom honom och såge, hur
penselstreck efter penselstreck slutligen formar
sig ull en tafla. Eller när har prosan
förmått att måla såsom i den mästerliga
skildringen af Manette som modell (kap. 50)?
Det är först sent — efter den yngre
broderns död — som de egentligen slagit
igenom, och aldrig har deras läsekrets
varit stor, men deras inflytande spåras dock
öfverallt. En stor krets af författare, från
Zola och Daudet till Bourget och Pierre
Loti, har mer eller mindre och hvar på sitt
sätt påverkats af dem. Och ännu under de
sista åren har en hel grupp af författare stått
samlade kring Edmond — le Marechal des
lettres, som de unga kalla honom. Man
hör så ofta, att naturalismen är död, och
det är så till vida sant, som den upphört att
existera som skola och skrifva program;
den generation, som skapade den, har väl
också redan gjort sitt hufvudsakliga arbete.
Dess falska pretentioner på
vetenskaplighet liksom dess medicinarejargon hålla
lyckligtvis äfven på att försvinna. Men
likväl lefver den. Man märker hos alla de
unga talangerna, hvilken väg de än för
öfrigt vandra och huru högt äfven
somliga af dem förkunna sitt oberoende af
den, att de alla liksom med
modersmjölken insupit några af dess läror: de ha
alla lärt af dess sätt att observera, af dess
förmåga att placera en karakter i miliön,
af dess allmänna syn på människan. Men
af naturalisterna finnes ingen, som äger så
många af skolans typiskt goda, verkligt
gedigna egenskaper som bröderna
Goncourt, och så torde det ännu dröja sin tid,
innan allt det nya och betydelsefulla, som
innehålles i deras arbeten, är tillegnadt
och gjordt till allmän egendom.
Johan Mortense7i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
