Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Gamla Ådalen. Ett efterlämnadt utkast af Pelle Molin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412
PELLE MOLIN.
tiden. Hvad icke sägen vet, ha
ristningarne på de svarta hällarna i forsen
nyligen berättat, ehuru icke allt. Men
tiden kallas enigt bronsåldern.
Ypperligt inhuggna figurer i hällarne
berätta detta: »Hit kommo segelkunniga
män, sedan de lämnat sina drakar vid
spakvattnets slut. Här fingo de mycket
lax och hit drefvo de älgar, som sögos
ned i forsen och föllo ett lätt byte under
och nedanför fallen.» För den, som kan
teckna själf, eller med kärlek ser djuren
i deras former, honom är en annan
historia gifven därjämte: ingen klen artist
var den bronsålder-man, som gjort
figurerna. Af de hundratal, som ännu —
somliga Vi tum djupa — finnas kvar,
förråder ingen klåparen, utan alla samma
mästarehand. Algens långa mule och höga
manke, hans rörelser och hela staturen
äro ypperliga, ehuru intet af djuren har
mer än ett framben och ett bakben.
Efter dessa första tiders folk funnos
i fjor stensatta grafvar.
Om man ville aldrig så litet författa,
skulle man af den följande stridfyllda
tiden kunna göra en vacker kolorerad
plansch, då man får sätta sina tacksamt
dimmiga figurer i den violetta, sagofyllda
stämning, som det trollska Ådalen äger
ännu. Ack, hvad vackert än många
trakter äga, intet griper, kastar en in i
sagor och sägner som detta land med sina
mörka klyftor och steniga strömmar, som
gå svarta och hvita på djupet.
Det är Adalen, Guds verk, då han
på samma gång log och vredgades!
Detta är Ådalen, stämningarnes ådal,
laxens ådal, sagornas lund,
sommardagens ådal med kärfhet i färgen,
sommarnattens väna skönhet, då södra bergen
äro violetta i gult och de norra i grönt
och svart; högvattnets land med vatten
i virflar och edor, lågvattnets, med
slipade stenars hjässor i ljuset,
vinterdagens dimmiga ådal — då forsen fräser
som en jättekatt invid ditt öra. — Den
hviskar om mycket ännu denna
jordremsa vid det mörka, rinnande vattnet.
Jag säger: det är en mor, som
berättar sagor så länge du vill höra.
Vinden tjuter öfver ditt öra och kommer
från norr. Då vet du att köld skall bli,
när Äkvislans fräs stiger öfver nejden
och innesluter dig i en hotfull kupa af
brus från ijällsidan. En len vind
kommer från Golfströmmen. Då ger
Kilforsen ett orgelackord, som du kan höra
en mil. Vattniga södervindar segla fram.
Ur sin djupa sänka af 200 fot berättar
dig Nämforsen detta, om ock vinden är
sä svag, att ditt uppsträckta våta finger
icke kan känna kyla på någon sida.
Här bor du i en kupa af forsars brus
från alla håll.
Höstvinden far genom kornhässjorna,
som du väl många gånger som barn
hört med skräck; vid ladulängan går
tröskmaskinen till sent in på
lördagskvällen ; slutflyttet går med brak och
dunder af lossnade brötar vid fallhufven,
där timmerkaret står.
Locklåtar komma från skogen. I de
branta sluttningarna vid älfven gå
flockiga kor upp och ned och beta på
hösten. Skällorna gå i alla tonarter. Vid
en liten eld sitta vallhjonen och deras
gälla stämmor gå fram och tillbaka med
skärpa öfver vattnet. Röken stiger uppåt.
Ser du i vattnet, går den nedåt, och alla
dina kor och får och getter röra sig upp
och ned, och myrens sida speglas i en
färgvalör, som, hvad färg den äger, ger
intryck af sammet. En båt ror öfver.
Då den är uti det ljusa, som speglar
luft, ser du en fin linje efter båten; i
den sitter gädd-draget. Strax därpå
taggas allt sönder: dina kor vagga upp och
ned i vattnet, gårdar och ängar röra sig
därnere, och slutligen hör du kölen af en
båt skrapa mot grus.
Rösterna tala till hvarandra och du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
