Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - En historisk vandring genom Stockholm. Af Ellen Fries. Med 14 bilder (Fortsättning och slut)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
448
F.LLEN FRIES.
stad, som dock tack vare sitt läge och att
den ej är tätt bebodd, om ock tätt
bebyggd, är den hälsosammaste stadsdelen.
Det vore till stor skada ej blott i
estetiskt afseende utan jag skulle ock
vilja säga i etiskt. Det är ej
betydelselöst för ett samhälle att ha en historia
och att kunna liksom åskådliggöra för
sig denna historia.
Det är med det historiska sinnet som
med hvarje organ, det måste utvecklas,
men då äger det ock en stärkande kraft
för hela vår personlighet. Vi måste lära
oss att ha en känsla för mänsklighetens
enhet, för det ena släktledets skuld till
det andra.
Det är en bitter sanning, att hvarje
mänsklighetens framsteg tillika betecknar
en förlust. Något af det gamla goda
går bort för att lämna plats åt någon
ny form af detta samma goda. Det är
en evig växling, men kan det väl finnas
ett mera upphöjdt, lärorikt skådespel än
dessa växlingar? »Är den människa»,
säger den gamle Per Brahe, »huru länge
hon ock lefvat hafver, föga annorlunda
än som ett barn aktandes, den där icke
längre vet tillbaka, än det hon själf kan
minnas skedt vara.»
Ingenstädes framträder förgängelsens
lag skarpare än inom det materiela arf,
som den ena generationen lämnar den
andra. Därför, är det historiska sinnet
väckt, huru aktsam blir man ej, huru
älskar man icke de sparsamma minnena
från svunna tider! Man vill ej att
människan af onödigt nyhetsbegär eller fåfäng
njutningslust skall gå förgängelsen i
förväg. Man säljer ej då en gammal
familjeklenod, som gått i arf från släktled till
släktled, för ett modernt smycke eller för
att ha ett stort kalas. Vi kasta ej
undan farmors gamla psalmbok, i hvilken
hon under ett långt lif haft sin glädje,
såsom en onyttig, för oss värdelös bok,
vi älska ej antikviteter blott därför att
de äro moderna för närvarande, utan
därför att de äro gamla, ha bevittnat
gångna släktens lif och därför att de ofta
äga egenskaper, som vår tids alster sakna,
gedigenhet och flärdlöshet.
Vi älska då äfven de gamla minnena
i vår egen stad. De äro visserligen få.
Vår kultur har aldrig varit stark, den
är ung, vi ha ett klimat, som verkar
förstörande, och vi äga endast en eller
annan kvarlefva från forna dagar.
Stockholm är 600 år gammalt, men
Stockholm är ändå i stort sedt en
alldeles modern stad; hvar generation har
varit mån om att få uttryck blott åt sin
tids idéer; Stockholm är lik en stad i
Amerika och i Australien — med få
undantag.
Det är några af dessa undantag vi
ha letat fram, ej för att lära någon
något nytt, utan blott för att påminna oss
alla om, att vi dock lefva på gammal
grund — på vår egen svenska grund,
där våra fäder fore oss byggt och bott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
