Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett jaktminne från Afrika. Af Erik E:son Rålamb. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
ERIK F.rSON RÅLAMB.
merendels i en lång rad med ett eller ett
par framför och bakom linien.
Kvinnorna synas ej. När en främling nalkas,
dölja de sig genast, medan framför
tältöppningarna halfnakna ungar tumla om
med stora, lurfviga kabylska hundar.
Dessa kabylhundar, som alltid åtfölja
lägren, äro mycket lika våra lapphundar.
De behandlas ytterst illa samt lifnära sig
af afskrädet, som kastas ut kring tälten,
och detta är deras enda föda. Uthungrade
som de äro, bli de nästan vilda och äro
i synnerhet nattetid farliga. Mellan
tältraderna stå hästarna tjudrade, vanligen
med ett rep om benen och nästan alltid
under sadel, en sed från de vilda
raz-ziernas tid, då hästen ständigt måste
vara färdig till ögonblicklig tjänstgöring.
Åsnor, får, getter och kameler gå
däremot om dagarna lösa i hjordar, vaktade
af arabpojkar eller negrer. Om nätterna
drifvas de inom tältraderna. De mindre
djuren föras inom ett stängsel, medan
kamelerna tvingas att lägga sig, hvarefter
en snara slås om ett af frambenen, så att
foten fasthålles under bogen. Då benet
sålunda är böjdt, hindras kamelen från
att stiga upp och gå.
Vi fördes af kaiden till vårt tält enkom
iordningställdt för oss med all den lyx
ökenaraben är mäktig att erbjuda.
Utvändigt af kamelhårsväf, färgad röd och
svartrandig, var det inuti prydt med ett
dubbeltält af brokiga röda och gula
draperier, medan tjocka marrokanska
flossa-mattor betäckte marken.
Omedelbart därefter serverades »dififa»,
hedersmåltiden, inne i värt tält. Kaiden
presiderade som värd, midt emot honom
Tomi, medan vi europeer voro placerade
mellan båda. Måltiden serverades på en
hvit duk, kring hvilken vi lågo utsträckta
stödda af kuddar. I tältöppningen sutto
våra arabryttare. Kaidens tjänare passade
upp, och så fort en rätt blifvit oss
serverad, lämnades den till våra tjänare, som
i sin tur åto, hvarefter hvad som
återstod gafs åt de fattiga och resterna åt
hundarna, som under ideligt tjut slogos
därom.
Anrättningarna börjades med »marga»,
soppan, en sorts boullion kryddad med
»fell-fell», rödpeppar, och kokt på fett
fårkött med gryn och köttbitar simmande
i flottet. Hvar och en erhöll en sked,
och så åt man ur soppskålen, som
placerades midt på duken. Nästa rätt var
en ragout på fårkött mycket liknande
»margan» som smak, ehuru ännu
starkare kryddad. Så följde en del bakverk
och därefter arabens nationalrätt
»kous-kous» med höns. Kouskous är en sorts
gryn, som beredes af mjöl och vatten.
Jag har många gånger varit i tillfälle att
se, huru den beredes. En gammal kvinna,
ofta en negress, sitter framför ett stort
träfat med en mjölpåse på ena sidan och
ett bockskinn fullt af vatten på den andra
Hon tar en hand full mjöl, stänker en
hand full vatten däröfver samt rullar
sedan med båda händerna mjölet till gryn
i fatet. De svarta händerna, det
snaskiga träfatet och den portion damm och
ökensand, som blandas i anrättningen
— »ah, ce n’est pas appétissant». Men
låt oss återvända till vår måltid.
Kouskous som rätt serveras kokt på
ett stort fat med sås af fårfett eller söt
mjölk, som öses däröfver och samlas
på botten af fatet. Ofvanpå grynen
ligger kokt hönskött. Det hela liknar
därföre mest höns med ris. Hvar och
en tager sin sked och gör ett hål i
grynpuddingen, sä att man kommer åt såsen
på bottnen. Köttet ätes med fingrarna.
Äfven denna anrättning var starkt
pepprad. Därefter serverades åter bakverk.
Sedan kom »le plat d’honneur», hvad
araberna kalla »mechoui». Denna rätt
består af en ung gumse stekt hel på
spett. Hufvudet med ögon och öron
samt klöfvar och svans, allt finnes i be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
